Strandstaden Miami & the Keys

Miami Beach överraskade oss positivt genom att ha en väldig skön stämning och kombinationen med stranden passar väldigt bra i 32 grader. Första dagen spatserade vi runt i Art Deco-distriktet där man får uppleva en svunnen tid bland väldigt vackra hus. Man bara väntar på att gamla klassiska filmstjärnor ska ramla ut från någon av barerna.

Vi vände norrut på den södra spetsen där man får se hela Miami Beach från en lång pir. Även Florida är drabbat av sjögräset, även om det är väsentligt lindrigare. Man talar ändå om den största mängden sjögräs någonsin. Det är ju fler människor på stranden än vad vi föredrar, men hittar man rätt vinkel med kameran kan det se lugnt ut.

Dag två hyrde vi bil och tog oss ned till Key West. Det är första gången undertecknad kör sju filer och vi kan väl erkänna att vi halkade av motorvägen där det inte riktigt var planerat. Tillbaks funkade dock allting fint. Vi hade kanske lite höga förväntningar på vägen dit ner eller så var Island lite för mäktigt jämförelse. Själva Key West var dock supermysigt i sin amerikanska turiststil. Mängder med små, gamla hus och massvis med bra restauranger.

Kvällstid samlas folket på Mallory Square för att följa solen ned i havet.

Sista dagen blev som många vet lite omtumlande med inställt flyg, som vi dock själva redde ut eftersom Norwegian inte kunde hjälpa oss. Vi passerade ett antal åskväder på hemresan och det fortsatte när vi kommit tillbaks till hotellet, vilket gjorde att vi bestämde oss för bio på kvällen. Christoffer Robin kan varmt rekommenderas till alla som har någon relation till Nalle Puh. 

Miami är dock rätt vackert även i regn

Fem väldigt omväxlande veckor är nu till ända och Island är vår gemensamma vinnare. Börja planera på en gång, för ni borde verkligen ta er dit och göra hela varvet runt. Vi skulle så här i efterhand nog ha valt att lägga två veckor där istället för en.

Hamnen och Mayaindianerna

Placencia ligger längst söderut på en långsmal landsträcka, som tillåter en att spotta i havet på både vänster och höger sida utan att gå en meter (citat från vår granne i San Pedro). I norr ser man splitter nya lyxvillor, hotell och kasinon. I mitten möter man en mer genuin by och längst söderut höll alltså vi till. Vi bodde direkt mot en hamn, som mer kändes som en utgrävd kanal. Här gick dock att hitta långa stränder där vissa delar inte drabbades av sjögräset.

En kväll gick vi över till hamnens andra sida i jakt på en solnedgång. Vi bjöds in på några belizianers tomt och väl där inbjöds vi till att fota och klappa deras ”husdjur”. På tomten bodde ett antal leguaner, som rörde sig fritt där och i mangroven på andra sidan vattnet, och en av dem hade blivit så tam att den kunde handmatas. Varje kväll när solen går ned klättrar han dock upp i sin palm eller simmar över till mangroven för skydd. Kul solnedgång!

Vi har nu spenderat vår sista dag i Belize runt Caracol i närheten av San Ignacio. Caracol är en gammal ”superstad” som mellan år 300 och år 900 växte till att inneha uppemot 150 000 invånare. Staden återupptäcktes på 30-talet, när några skogsarbetare hittade olika föremål under rötterna på ett träd som fallit. Fortfarande är det bara en bråkdel som är uppgrävd och vi fick röra oss i ett område som är ca 5% av det uppskattade området. Intressant och fantasieggande. Vägen dit bestod av hyfsad skumpig väg och tog mer än två timmar, men var värd det.

På vägen tillbaks blev ett stopp vid Big Rock Falls, där vi (och några till) fick svalka oss i det naturliga pooler som fanns nedanför vattenfallet. Kul överraskning som vi inte riktigt hade koll på att det ingick i turen.

Imorgon flyger vi till Miami, så nu väntar storstad igen.

Atolldyk, zipline och livet längs floden

Några såg säkert i ett Facebook-flöde att vi lyckats se Bajenmatchen i en vacker omgivning. I Hopkins har vi dock bara på enstaka restauranger haft åtkomst till wi-fi, så vi får nu spola tillbaks ett antal dagar. En av de sista dagarna på Caye Caulker drog vi iväg på dykning på Turneffe-atollen. Det blev en hyfsat lång båtresa, men vi fick två fina dyk. Höjdpunkten var när två prickiga stingrockor svävade in mot oss. Det blev dock bara filmsnuttar, så inget vi kan visa här. Det var dock fint med koraller och så får ni en bonussolnedgång från sista kvällen på ön (försök gärna se vad Moa och Kristoffer har på sina resp mobilskärmar)

Vi tog sen båten över till fastlandet där vår hyrbil väntade. Via Western och vackra Hummingbird Highway hamnade vi slutligen i lilla byn Hopkins. Första kvällen var det lördagsparty med reggaerytmer i parken mitt i byn. Hopkins är en mycket levande by som känns väldigt genuint belizisk. Vi ser alltså väsentligt fler invånare än turister.

Även här finns problemen med sjögräs som väller in mot kusten, så det blev inte mycket havsbad här. Hur omfattande dessa problem är i Karibien får vi forska mer i när vi är hemma igen. Huset vi bodde i, låg precis intill Sittee River och vi hade fri tillgång till en kanot, så det blev några turer längs den djungelomgärdade floden.

Höjdpunkten i Hopkins (förutom Bajens vinst mot Trelleborg) blev vårt zipline-äventyr. Upp på höjderna i djungeln, klättra upp på än högre plattformer och sedan sväva fram över djungeln via nio olika banor. Otroligt kul!

Idag har vi förflyttat oss till Placencia, som i vissa delar är raka motsatsen till Hopkins. Här är det nog fler turister eller pensionerade amerikaner än invånare. Vi återkommer med rapport när vi hunnit utforska den lilla staden mer.

Caye Caulker - Det vi var ute efter

Innan vi lättade från San Pedro, hann tre av oss med att dyka. (Lugna bara, Kristoffer är helt frisk nu). Det första som hände när vi kom ner vid första dyket var att en Remora (typ av sugfisk) gav Moa en blöt kyss i pannan. Eftersom vi aldrig sett en Remora förut tog det en stund att förstå att den inte alls var farlig. Den hängde med oss ett tag, men efter att ha tagit oss genom en sorts grottöppning tappade den bort oss.

Helt ofarliga är också Alien-liknande ”Nurse sharks”. Under hela det andra dyket höll en sån oss sällskap och påminde till sättet lite om en hundvalp. Nyfiken på vad vi gjorde och strök runt benen på oss. Nöjda var vi.

Farligare är krokodilerna som håller hus i lagunen bakom vårt hus. Sista dagen fick vi till slut se en liggandes kanske tio meter bort i vattnet. Det var alltså inte bara lite spänningsmyter för turisterna.

San Pedro var inte dåligt, men inte riktigt vår kopp med the. Därför var det underbart att Caye Caulker blev en fullträff. Här är det fler cyklister och fotgängare, även om det är många golfbilar som rullar också här. Vägarna är av fin, vit sand och stadsbilden består av färgglada trähus. Det svävar ett lugn över ön/staden och det är flip-flop som gäller. Vi bor bra i ett litet hus med loftvåning. Vi delar pool med några andra hus, men oftast är vi själva när vi hoppar i.

Idag blev det snorklingstripp och vi önskade få se manatees (även känd som sjöko eller dugong), samt prickiga stingrockor. Vi fick se bägge, fler sköterskehajar, sköldpaddor, men bilderna blev lite sådär. Ni får nöja er med de här:

En sommar är ingen sommar utan solnedgångar. Även Caye Caulker vänder sig främst mot öst, men med våra cyklar har vi tagit oss fram till havet även på västsidan. 

Man kan också göra nästan ingenting

Belize ligger direkt söder om Mexiko. Det vore egentligen mer logiskt om halvön Ambergris Caye, som vi nu är på, tillhörde Mexiko. Hit kommer främst amerikaner, kanadensare och därefter en skvätt från resten av världen. På vissa ställen märks de amerikanska influenserna rätt väl.

Efter nästan två veckors intensivt semestrande var det dags för nedvarvning. Första dagen blev det verkligen bara poolen och solen, vi har sedan försiktigt utökat området vi rör oss i. Kristoffer bättrar sig långsamt, men har hittills bara legat hemma i soffan. Vi bor i en ”condo” (lägenhet) och eftersom det är lågsäsong är vi ensamma i poolen och snackar lite med några amerikaner som bor är permanent (eller typ...). Några fina solnedgångar har vi fått.

Stora delar av Karibien verkar vara drabbat av stora mängder sjögräs. Detta har dykt upp på senare år och slår nya rekord i år. Detta gör östkusten av halvön något ofräsch att bada i och vi får se framöver hur det ser ut på andra platser. Att sedan doften inte är helt angenäm, gör att det inte är många som rör sig längs stranden.

För inte så länge sedan var Ambergris Caye bilfri, men detta har ändrats något. Fortfarande är dock det främsta transporteringsmedlet golfbilar (och då inte Volkswagen). Det är bara vi och några få andra som valt att promenera och endast något fler som tar cykeln. Kommer ni ihåg filmen Wall-E? Där mänskligheten levde på ett rymdskepp och förflyttade sig i någon sorts mobiler och vuxit till sig ordentligt på bredden? Det är inte helt osannolikt att inspirationen kommit härifrån. 

För att få bada i havet var vi idag tvungna att ta oss mot västkusten. Halvön är smal så det är inte så långt, men lite för långt för att cykla... Så ja, vi har också hyrt golfbil. Och ja, det var rätt kul att köra. Om inte annat för att vi körde igenom ett rätt stort område med mangrove.

Väl på plats drog ett rejält åskväder in. Det tog typ en kvart att dra förbi och sen fick vi några vackra bilder tack vare kontrasterna mellan havet och den mörka himlen. Och det var rätt fint att få hoppa i havet.

Imorgon är det äntligen dags för årets första dyk.