Svettigt och spegelblankt i Vindelfjällen

Efter en dryg veckas svalt och grått väder landade vi i värmen i Hemavan. Detta är en skidort som dock hankar sig fram rätt fint på vandrare under sommaren. En klassisk del av Kungsleden går härifrån till Ammarnäs och vi kom hit för att gå den första etappen till Viterskalsstugan, men efter en natt där var planen att ta oss tillbaka igen. Det blev gondolen upp till kalfjället och sen en riktigt fin vandring till fjällstugan i Viterskalet. Vi fyllde på flaskor i var och varannan bäck och eftersom det var i princip lä, så blaskade vi oss och blötte kepsar lika ofta.

Efter en svettig vandring blev vi lika varmt välkomnade av stugvärdarna. Varför gör man sig omaket att vandra hit då? Jo, dels är vandring hit vacker (vilket nog syns av bilderna ovan), dels vill man se Syterskalet/Syterpasset. Det är en stor, U-formad dalgång, omgiven av mäktiga fjäll. Passet ligger en kvart från stugan, så det blev besök både på eftermiddagen och efter middagen. Men däremellan hann vi med ett avsvalkande och härligt dopp i en pool-liknande vattenansamling parallellt med bäcken.

Det är läckert att uppleva fjället även på kvällen, natten, så det här lär vi göra igen. 

Efter vandring hemåt och sömn i en något skönare säng, så var dagen därefter ägnad åt bad och rehab. Detta ska tydligen helst utföras i kalla bad, så vi tog oss till Ruttjebäcken för att få bada i kyligt bäckvatten. Döm om vår förvåning när badtermometern pekade på drygt 21 grader. Efter flera dagar av 26 grader hade vattnet värmts upp så pass att folk verkligen låg och myste i det vi trodde skulle vara vårt kalla rehabvatten. Det krävdes en liten klättring för att ta sig längst upp och M hade valt att stanna hemma för att spara knäna. Till kvällen tog vi dock med oss mat och kvällsdoppade oss allihop i samma bäck, med skillnaden att vi stannade och badade i vattenfallen längst med i bäcken. Dugligt fint där också.

Under kvällen hade all vind försvunnit, vilket skapade spegelblanka sjöar. Ett par fotostopp fick det bli på vägen hem.

Vår sista dag och vandring här i Vindelfjällen skulle ta oss till toppen av Atoklimpen. Detta är ett, enligt samerna, heligt berg bestående av en hård, vulkanisk bergart. Bergen runt omkring har vittrat sönder, men kvar står den magiska klimpen och utmanar oss vandrare. Svettig topptur, som gav vackra vyer in i Norge. Hmmm, är det dit vi ska ta oss nästa år?

Efter rekordsnabb nedfart var behovet av svalka överhängande, så vi kastade oss i närmaste sjö på vägen hemåt.

Efter rekordvarma dagar lämnar vi nu Hemavan för Kittelfjäll.

I väntan på älgen utanför Arjeplog

Vi har bott i fyra nätter i Rimobäcken mellan Arjeplog och norska gränsen. Vi fick tips om att familjerna som nyligen hyrt vårt hus hade sett en älgfamilj på tomten, så på kvällarna satt vi på pass och väntade.

Första dagen åkte vi ut mot norska gränsen till Koulitisjaures naturrastplats. Här tornar bergen upp sig trots att vägen går på över 700 meters höjd över havet. Man kommer alltså ut på kalfjället direkt när man kliver ur bilen. Det låg lite moln över den bergskam vi ev skulle vandra längs med och valde att ta oss ut åt det något lägre hållet. Här kom vi omedelbart in i en dal med vatten rinnande mest överallt, vilket ledde till en mängd balansövningar över bäckarna.

Uppe på toppen fick vi se en renfamilj, vilket var en trevlig uppföljning till räven vi sett på vägen ut. Osannolikt nog såg vi faktiskt räv springa över vägen tre av våra fyra dagar här. Men de hann vi aldrig få på bild.

Dag två fick bli en försiktigare historia för att ladda om igen. Vi tog bilen hela vägen upp på Galtispouda som vintertid är en skidanläggning, men på sommaren blir en fin utsiktspunkt. Härifrån ser man ut över hela Arjeplog och hur otroligt mycket sjöar här finns. Det är inte bara Sveriges djupaste insjö, Hornavan, som ligger här.

Den här kvällen kom också två tredjedelar av älgfamiljen på besök på tomten, i form av en älgko med hennes kalv. Läckert!

Sista dagen skulle vi göra ett nytt försök på bergskammen borta mot norska gränsen, men väl där insåg vi att molnen låg ännu tyngre över dem. Nya idéer… Precis utanför Arjeplog ligger nationalparken Pieljekajse med sin centralpunkt i fjället med samma namn, som mäter 1 138 m ö h. Det fick bli en topptur istället. Tillbaka till Jäkkvik, parkera bilen och så drog vi iväg med start runt 11:30. Vi började att gå ett par, tre km längs Kungsleden, innan vi vek av upp mot toppen.

Klockan drog iväg, så det fick bli ett lunchstopp runt 14:30, innan vi tog oss upp hela vägen.

Det blev ett kort stopp uppe på toppen dels pga blåsten, dels för att vi insåg att vi hade en bit ner igen. Vi var tillbaka vid bilen vid 18:15 och tyvärr skippade vi därför det tänkta doppet i Hornavan.

Idag kom äntligen värmen tillbaka, men då lämnade vi Arjeplog för Hemavan. Efter ett läckert lunchstopp (ser ni S+M i bilden nedan?), samtal som sannolikt löste Moas bostadsutmaning i Götet, härlig seger för Bajen, kan vi nu gå och knyta oss inför morgondagens äventyr upp till fjällstugan i Viterskalet.

Bokningsångest och myten om Abiskos blåa hål

Ni vet den där panikartade känslan när man dagen innan man ska till ett hyrt hus, upptäcker att man bokat huset till augusti istället för juli? Samtidigt har vännerna man ska möta upp på plats inte har täckning med mobiler? Den upplevde undertecknad i Kvikkjokk och inte lindrades den när Björklidens fjällby varken svarade på mejl eller telefon. Någon halvtimme från Kiruna får vi syn på ett Facebook-inlägg som talar om att alla deras system ligger nere, varvid K föreslår att kommunicera via det inlägget. Några minuter senare får vi det enormt lättande beskedet att vi fått ett exakt likadant hus för vår vistelse. Magisk utsikt över Lapporten.

 Vi inleder vår knappa vecka här med en kort tur längs Abisko-jokken ner till Silverfallet. Fint i sin enkelhet.

Abisko har årligen typ hälften så mycket nederbörd som Stockholm och man talar om Abiskos blåa hål, då solen ofta lyser från en klarblå himmel. Kortfattat kan vi väl säga att vi inte upplevt något som styrker detta. Andra dagen tog vi oss till Trollsjön genom en dal med massor av stora klippblock och inte var det under en blå himmel.

Väl framme vid sjön växlade det en del, så vi fick perioder av sol. Alltså var det dags för ett relativt kort bad i det 7-gradiga vattnet. Främsta anledningen till badet är nog att få uppleva det otroligt klara vattnet genom att vara i det. Här hittade vi också lunchläge i lä bakom en stor klippa.

Vandringen tillbaks tog vi oss längre ner i dalen och nu hade det klarnat en del. Det blev rätt många stopp för att speja över klippformationer, snötäckta toppar och vattendrag. 

I Abisko kan man ta sittliften upp på fjället Njulla, vilket blev en lagom uppföljare. Från toppen finns en mängd vandringar, men för oss hägrade ett kort lunchstopp. Äntligen fick vi också en lite längre period med sol, men mitt under lunchen uppenbaras en regnbåge precis där sittliften går och kort därefter dök duggregnet upp.

I Abisko finns också en mäktig kanjon med riktigt enkel vandring. Väl värd ett par timmars spatserande och vill man kan man förlänga med en tur ut på myrar och spänger.

Sista dagen bestämde vi oss för Badsjön och Kratersjön, som ligger ca 3,5 km från stugan. Efter en stunds kraftig vind, regn och hagel, fick delar av sällskapet nog och vände tillbaka till stugan. Fem av oss bet ihop och fick snart sol och en, trots blåsten, riktigt fin tur. Vi visste att det fanns ett vindskydd vid Kratersjön och skönt nog var det ledigt. Snart efter detta blev resesällskapet något mindre, då familjen Koniakowski och Kristoffer rullade mot Kiruna där nattåget tog dem hem mot Stockholm. Vi andra har vår längsta bilresa, då vi tar oss till Arjeplog under morgondagen.