Segla på Senja

Senja dyker upp på fler och fler listor och nu senast i en artikel i National Geographic, som pekar ut Senja som toppresemålet i Norden. Ön har de läckra bergen som finns i Lofoten, men också mer fjälliknande områden. Det som det finns rätt lite av är sommardagar. Vi är trots allt längre norrut än vad Sverige når, så det borde kanske inte vara någon överraskning att Senja bara fick tre dagar med över 20 grader förra året.

Vi har bott i Mefjordvaer på norra Senja. På vägen hit passerade vi utsiktsplatsen i Bergsbotn och anlände åtminstone inte till regn.

För er som är seglingsintresserade kan jag direkt påpeka att Segla är ett berg, som förknippas med ön. De två mest kända vandringarna går antingen upp på Segla eller upp på Hesten, som ger en fantastisk utsikt över Segla. Första dagen tog vi oss så långt på Hesten, som vi ville/orkade/vågade. Den högra sidan av Segla störtar ca 600 m rakt ner i fjorden, så det svindlar härligt när man kommer upp. Vi trotsade vädrets makter (regn) och fick en väldigt fin lunch i uppehåll och nästan lä. På vägen ner började det klarna och vi fick sen de enda soltimmarna vi haft här.

Eftersom vinden redan den andra dagen skulle börja öka, så siktade vi in oss på saker att se som inte tog oss upp på några höjder. Valet blev Tungeneset, som är ett klippområde med en läcker bergsformation som bakgrund. Vi promenerade runt och for sedan vidare till Ersfjord där det blev fika utan bad. På kvällen la sig vinden och det blev riktigt fint, trots den gråmulna himlen.

De två sista dagarna eskalerade vindarna och regnet tilltog. Vi bet ihop och tog en kort tur den tredje dagen, men de flesta av oss vände tidigare än planerat. Sista dagen regnade det i princip konstant och med 26 m/s i byarna, så blev det här vår första innedag. Efter att ha tillbringat nästan fem veckor här i grannlandet, så får väl det ändå anses vara hyfsad tur med vädret.

Imorgon delas gänget upp då en tar sig till Göteborg och två andra till Stockholm. Fyra av oss bilar söderut och det blir tre riktigt långa dagar i bil, innan vi når hemmatrakter där vi förhoppningsvis möts av sol och värme.

I jakt på val, stränder och nya vyer i Andenes

I Norge finns ett antal särskilt vackra vägsträckor, som utnämnts till ”Nationella turistvägar”. Från Reine leder en upp längs kust och genom dalgångar och det är en ren njutning att färdas längs den. Ett par timmar norrut tog vi en avstickare ut till Henningsvaer som är en mysig kuststad, som blivit världskänd för sin fotbollsplan. Längst ut på en landtunga har den placerats och den får en väldigt vacker bakgrund i bergen.

När vi sen tog oss ut mot Andøy, så följde vi en annan turistväg. Inledningsvis är den lite kuperad och omgiven av berg. Här fick det bli lunchstopp, men därefter flackar landskapet ut. Här och var tornar enstaka berg rätt ut från slätterna och därför skiljer sig Andøy rätt mycket från Lofoten. Längst norrut ligger staden Andenes, där vi nu bott i tre dagar. Första kvällen var det otroligt stilla och framåt halv tolv, när solen gått ned, började himlen glöda i lila, rosa och blått.

Första dagen blev det en relativt enkel vandring till Høyvika beach. När vi hunnit gå i tio minuter började regnet vräka ner, så snabbt på med alla regnkläder vi hade. Men framåt skulle vi, för vi såg ju att det klarnade längre fram.

Väl framme var det vi och några enstaka personer till, som vandrade längs den vidsträckta stranden. Ovanför oss seglade en havsörn, bakom oss bräkte fåren och självklart badade vi trots endast 14-15 grader i luften.

Den mest kända vandringen i området är att ta sig upp på Måtinden. Andra dagen inleddes med knackigt väder, så vi valde att dra igång först vid 15-tiden. När vi kommit upp på den första toppen fick vi känna på rejäl vind, som fortsatte att följa oss hela vägen fram. Vi pratar nog en bit över 20 fröknar (förklaring till det begreppet får ske muntligt, men tolka det som meter per sekund). Turen går mestadels över öppna slätter, fast med fina vyer åt alla håll. Som tur var blåste det något mindre på högre höjd, så vi kunde ändå njuta av middag och utsikt.




De starka vindarna vi känt av störde våra planer sista dagen. Vår valsafari kunde inte åka den tid vi bokat, utan vi sattes på väntlista på turen 17:00. Om nu den skulle kunna lämna hamnen… 

I väntan på besked tog vi en sväng till den mycket långa, kritvita stranden i Bleik. Glimtar av solsken gjorde att vi fick se stranden i sommarformat, vilket självklart fick delar av sällskapet att slänga av sig kläderna för att njuta av det 14-15-gradiga vattnet.

En stund före tre fick vi beskedet att valsafarin skulle bli av. Det gungade en del på vägen ut, vilket fick en italienska att ta till påsen och ett tysk, ung tjej att storgråta av rädsla. Men t.o.m. Moa klarade av resan helt ok, så det var inte så illa. Fyra kaskeloter fick vi se vända upp stjärtfenan, innan de dök ner mot 1 000 m för att fylla på med mat. Mäktigt!

Imorgon rullar vi ännu längre norrut till Senja.

Lofotens tropiska stränder och himmelska berg

När vi anlände med båten till Lofoten låg gråa, tunga moln över bergstopparna. Vi har förvarnats om att så här kan det se ut flera dagar i sträck här ute. Men när man rullar in i Reine spelar det ingen roll, för man förstår direkt hypen som finns. Lilla byn Reine ligger omgärdad höga berg och härifrån åker man på broar till de närliggande öarna Sakrisøy och Hamnøy. Clasbergs bor på Hamnøy och resten av gänget bor närmare Reine. Snabbt lyfte dock molnen och Hamnøy började visa sitt vackraste ansikte.

Vi är nu samlade alla sju och middag servades första dagen av Clasbergarna. Under middagen lade sig vinden helt och vi fick en smått magisk kväll, där vi med kameror sprang fram och tillbaka för att fånga alla tänkbara vinklar och ljus. Eftersom solen går ner 23:15, så blev det en hyfsat sen kväll.

Första dagen skulle vi vandra till Kvalvika beach. Undertecknad hade läst att det var mer än svårt att få parkering vid “den gamla leden” och hade hittat en alternativ parkering vid en nylagd led till stranden. Utmaningen var att den var så nylagd, så den knappt kunde kallas led. Det var rejält blött och lerigt och ibland knepigt att hitta rätt stig. Men när vi väl kom fram var det verkligen mödan värt.

Här blev det självklart bad och därefter lunch i runt 20 graders värme. Fast vattnet var 14-15, så det blev inga långa simturer. Vi bestämde oss här för att ta den gamla leden tillbaka och sen skicka några att gå på vägen till bilarna. I sig ett bra val, för här var det lättvandrat, men det visade sig att vi inte riktigt var där leden startade. Kvalvika består av två stränder, så vi fick klättra och utsätta oss för den knepigaste delen på hela dagen för att komma till startpunkten. Efter brant stigning uppåt, var turen ner enkel och vacker.

Eftersom turen första dagen tagit så lång tid, bestämde vi oss för en utflykt till den gamla fiskebyn Nusfjord. Bästa sommarväder rådde, så det var himla fint att bara trava runt och läsa på om fisket förr i tiden. Det blev fika i “bakeriet” från 1872 och besök i den gamla lanthandeln.

Dag 3 såg ut att få lite sämre väder, så vi letade rätt på en enkel tur som kunde betas av snabbare om vädret blev uselt. Det blev vandring på den gamla vägen, som användes innan tunneln byggdes, från Uttakleiv beach till Haukland beach. Precis i början travade vi ut bland klippblocken och letade rätt på ”Dragon’s eye”, som är en läcker Sten-berghäll-vattenkombination. Turen gick sedan ut mot havet bland fåren som betade fritt. Solen tittade fram precis till fika/lunchpaus, så det blev ytterligare en fin dag. Spöregnet, åskan och stormvindarna drog in först när vi kommit hem igen.

Sista dagen inleddes med en stillsam promenad inne i Reine. Men det var egentligen bara uppladdning inför eskapaden som skulle ta oss upp på Reinebringen. Ca 1600 trappsteg byggda av sherpor från Peru gör turen upp säker, men fortfarande riktigt tuff och svindlande. På en kilometers vandring tar man sig ungefär 500 m uppåt, så lutningen är i princip 45 grader hela vägen. Utan tvekan den jobbigaste kilometer vi någonsin gjort, men det är absolut inte jobbigaste vi utsatt oss för. När man väl når toppen, så finns ingen trötthet kvar. Bara en rätt overklig känsla, då det är rätt obegripligt att man står och blickar ner på öarna 500 m ner.

Vi var rejält nöjda med allas insats när vi till slut trampade över mållinjen.

Imorgon rullar vi vidare mot Andøya.

Roadtrip från fjordar till bergen i Bodø

På plats i Trondheim fick vi äntligen sällskap av Moa på vårt Norgeäventyr. Trondheim är en charmig kuststad, med mycket av det gamla inbäddat i det moderna. Det vi föll för främst är ett område som påminner en del om Haga i Göteborg. Det mest karaktäristiska för staden är dock de färgglada husen på styltor som man ser från den gamla bron. På eftermiddagen hann vi med en tur i solsken, men under kvällen blev det bara ett kort varv då regnet började falla.

En rätt lång bilresa tog genom Norges mellersta och kanske minst spännande delar tog oss till Mosjøn. Det är ett lämpligt stopp halvvägs upp mot norr. Här blev det äntligen shortsväder under eftermiddagen och kvällen. Även här är det charmiga, gamla hus som gäller och vi bodde själva i ett riktigt gammalt hus, där övervåningen var en lägenhet inredd med gamla, vackra möbler. Som att resa hundra år tillbaka i tiden, fast med Wi-fi och varmvatten i lägenheten.

Dag 2 regnade bort för oss, men vi fick mysa på ett café som var inrett med galet mycket gamla grejer.

Därefter var det dags för resan upp mot norr och Bodø. Det blev inga långa stopp, då det regnade under större delen av dagen. Vi tog ett snabbstopp vid Saltstraumen, som är ett område med otroligt starka tidvattenströmmar. Men vi tajmade nog rätt dåligt, då det inte var så imponerande när vi var där.

Dagen efter gav oss finare väder och vi begav oss mot Kjerringøy, som här och var i artiklar översätts till Bitch Island. I väntan på bilfärjan möttes vi av de här vyerna.

Vi tänkte oss först en stilla tur längs kusten, men lockades av Låtervatnet som var en enkel tur på 1,2 km. Det som inte framgick av info-skylten var hur blöt/lerig turen var eller att det bodde attackgetingar under bron eller att det var en hyfsad höjd vi skulle upp. Men trots två getingstick var vi hyfsat nöjda med turen.

Vi hann också med en sväng ner mot havet och vi insåg att vi nog skulle ha hållit fast vid den planen. Otroligt vackert med klippor, tång, stranden och de maffiga bergen som bakgrund.

Vi mötte sen upp Eva och Micke för en smaskig hamburgarmiddag inne i Bodø, så vi närmar oss fulltaligt resesällskap. Imorgon bär det av till Lofoten där Staffan och Christian också dyker upp framåt kvällen.