Utan rum i Passikudah

Efter sex timmar i bil landade vi till slut i Passikudah på Sri Lankas östkust. Denna del av landet var under inbördeskriget isolerad och när återuppbyggnaden började slog tsunamin till här. Det är därför först de senaste åren som turister börjat hitta tillbaks och nu poppar det upp hotell efter hotell. 

Från början hade vi bokat ett mindre hotell, men strax innan vi for fick vi meddelandet att pga av dubbelbokning kunde de inte ta emot oss. Vi hittade då ett sprillans nytt hotell, Sunrise by Jetwing, som öppnats i april. När vi anländer uppdagas det rätt snart att de inte har rum till oss, trots att betalat via Hotels.com. Och fullbokat är det...

De skickar oss då över natten till ett sannolikt fem-stjärnigt hotell, så det går ingen direkt nöd på oss. Vi ska också få den första middagen gratis på det ursprungliga hotellet.

På morgonen hämtas vi tillbaks (något försenade) till vårt egentliga hotell, där vi får vänta en halvtimme på våra rum. Som ursäkt får vi dagens lunch gratis och här någonstans börjar vi förstå nackdelen med att boka ett hotell som är nystartat. Dock har det fungerat fint efter detta. Hotellet har en svensk General Manager som vi snackat med lite. Han for från Sverige 1986 och har kajkat runt i världen i hotellbranschen och finns efter 17 år i London nu på Sri Lanka sedan ett par år.

En av hotellets mer annorlunda fördelar är att det har Sri Lankas näst längst pool. 

Stranden är lång, men bjuder inte in till någon snorkling. Vi åkte ut med båt på en snorklingstripp, men sikten var bara aningens bättre än i en skål gröt. Korallen mår heller inte särskilt bra pga av trampande turistfötter.

Ni vet den där svalkande känslan av att kliva ned i havet och bara kort därefter känna att man skulle kunna ligga i hur länge som helst? Den svalkan finns inte här! Vi mätte upp 32 grader i havet, så ofta är poolen något svalare. Varje eftermiddag har det tornat upp sig blåsvarta moln och vi har sett blixtar och hört åskan. Oftast har det dock bara droppat lite grann över oss, men kontrasten mellan himlen, solljuset och vattnet är spektakulär. Se bara Moas bilder nedan.

Imorgon rullar vi norrut till Trincomalee eller egentligen till Nilaveli för fortsatt strandliv och förhoppningsvis snorkling och kanske dykning.

Teblad och rafting i Ella och Kandy

Cool country är inte så passande för en svensk, men Sri Lankas inre högland går under detta namn. Svalare javisst, men med sina 25 grader är det mest Moa som tycker att det blir svalt kvällstid. Vi startade från Odawalawe och tog oss högre och högre, via vattenfall och slingriga vägar till Ella (eller Elle). Ella är en mycket liten stad som är känd för sitt svindlande landskap och för att vara ena punkten i en av världens vackraste tågresor. 

Från vår balkong såg vi delar av Ella gap som är en djup dal mellan två maffiga höjder. Den ena höjden, Little Adams peak, tar man sig till hyfsat lätt och Sussi och Jocke tog sig an utmaningen. Moa stukade foten under en av våra strapatser (jo, på en spikrak väg med lite kant på asfalten) och Kristoffer höll henne sällskap.

Under vår dag i Ella hann vi också besöka en tefabrik, smyga runt bland teodlingarna och ta en promenad på rälsen vid Nine arches bridge. Vi hade luskat ut när tåget skulle komma och var där i god tid. Vid bron fanns fler, alla utrustade med kameror. Ett gäng satt på brons räcke dinglandes med benen, andra tog selfies mot tunneln vid brons ena ände. Det var första gången det faktiskt var lite spännande att vänta på att tåget skulle komma.

 

Så blev det tågresa Ella-Kandy. Första delen består av majestätiska landskap, andra delen av sval, tropisk regnskog, tredje delen oändliga, kulliga fält med teodlingar och slutligen lite transportsträcka. Vi åkte i tredje klass, vilket gav oss möjlighet att ha fönster och dörrar öppna. I andra vagnen satt ett lankesiskt sällskap som klappade och sjöng åtminstone 5,5 av de 7 timmarna. I varje tunnel tjöt fejkade skrämseltjut, vilket efter fem timmar började bli en gnutta tröttsamt. Men en oförglömlig resa på många sätt.

Kandy är en stor stad med över en miljon innevånare. Stadens stoltheter är templet där Buddhas tand finns och sjön som ligger mitt i centrum. Vi tillbringade dag 1 med att glida runt i stan och känna stämningen. Kvällen tillbringades delvis i tuk-tuk, då vi för middagen först skjutsades till fel hotell (Earl's Regent). Ny tur till systerhotellet (Earl's Regency) för att få i oss lite indisk mat.

Dag 2 inleddes med en 2-timmars bilfärd till Kithulgala, som är känt för rafting och andra äventyr. Vi hade bestämt oss white water rafting. Vi tog oss vilt paddlandes förbi forsar, gled långsamt med strömmen genom diset, såg strandområdet där Bron över floden Kwai spelades in och avslutade det hela med att utan båtar flyta runt i vattnet i den dimmiga djungeln.

Imorgon bär det av mot kusten igen, Passikudah väntar.

Bland elefanterna i Odawalawa

Så lämnade vi Mirissa och tog en biltur längs södra kusten och sedan norrut mot Odawalawa. I staden närmast, Matara, tog vi en titt på ett tempel med ett rätt unikt läge och besökte sedan ännu ett innan vi landade.

På Sri Lanka finns ett antal nationalparker i vilka man kan åka på safari. Den mest kända är Yala, som är den leopardtätaste parken i världen. Den är enligt recensioner vi läst kanske också den mest turist- och därmed biltäta parken. Därför valde vi bort Yala till fördel för Odawalawa, som är mest känd för sitt stora elefantbestånd.

I Odawalawe bor vi mycket enkelt på ett familjedrivet guest house, Silent Bungalow. Ingen A/C som vi normalt är bortskämda med, gjorde att vi var sugna på sval dusch innan vi gick och la oss. 

Ni vet den där känslan som uppstår när man vill ta en sval dusch och kopplingen mellan slang och vägg går sönder när man vrider på den, varvid vattnet börjar spruta hejdlöst i badrummet och man behöver springa till gästhusets ägare, Sudath, för att be honom stänga av huvudkranen. Om inte, så kan Moa berätta allt om den.

05:50 ringde klockan och så bar det iväg. Det första vi fick se var två manliga "tuskers", som är elefanter med elfenben. De är i klar minoritet, så det kändes som en bra start.

På guppiga vägar åkte vi runt med Sudath och såg mängder med vattenbufflar, påfåglar och andra sällsynta fåglar. En mungo och en "green viper" (orm) lyckades vi också få syn på.

Kristoffers safari fulländades när vi fick syn på en apa, som efter att ha bjudits på en banan, våldgästade vår bil (som stod 20 meter från oss), slet av korken på en vattenflaska med tänder, hällde ut innehållet på Sussis säte och satte igång att lapa i sig vattnet. 

Som avslutning fick vi se en babyelefant med mamma och sannolikt moster. Och därmed var lyckan gjord för oss allihop.

Då vi bestämt oss för att stanna två nätter här, så fick vi förslaget från värdfamiljen att på eftermiddagen göra ett besök på ett "transit home" för elefanter. Här tar de hand om föräldralösa elefanter och andra elefanter som behöver få vård eller återhämta sig innan de släpps ut i parken. En elefant hade till och med fått en protes och kunde med den ta sig fram, trots att den tvingats amputera nedre halvan av ett bakben. De tog just nu hand om 40 elefanter som framöver skulle släppas fria.

Härnäst tar vi oss längre norröver mot Ella (Elle), som ligger högre och är svalare än Odawalawe.

Surf på vågorna i Mirissa

Så tog vi oss söderut längs västkusten och hamnade i Mirissa. Att det nu är lågsäsong märktes av att vi nog var hotellets enda gäster. Restaurangen var egentligen stängd, men de plockade fram bord och satte ihop en rätt enkel frukost åt bara oss. 

Den huvudsakliga anledningen till stoppet här är bad och stranden i Mirissa är fantastiskt vacker, kantad av palmer och små, enkla guest houses och matställen.

Tripadvisor!!! Vad skulle vi göra utan Tripadvisor? Flera av våra boenden och t.ex. cykeltrippen hittade den vägen. I Mirissa hittade vi en liten familjedriven restaurang, där man i princip sitter i familjens trädgård och äter. Och vilken mat! Dewmini Roti shop serverar roti (crepesliknande bröd med godsaker i), kottu roti (liknande rätt som hackats i bitar) och ett himmelskt iskaffe. Man äter gott på väldigt många ställen på Sri Lanka, men detta är toppstället hittills.

Det är monsunperiod på västkusten under vårt sommarhalvår, men det har vi mest märkt på vågorna. Första dagarna blåste det bara lite, men ändå var det ett mäktigt vågspel som slog in över stranden. Sedan ökade vinden något, vilket fick Moa och Jocke att hyra "boogie boards" för att testa liggande surfning. 

I ena änden av stranden ligger en stor klippa (Parrot Rock syns på fjärde bilden), som man naturligtvis måste ta sig ut till och upp på. Den sista kvällen var det tänkt att solnedgången skulle avnjutas härifrån. Problemet var då vinden, vågorna i kombination med kamera. Ovanpå allt var vi ombytta till middagskläder. Den långbentaste i familjen lyckades, med bara något blöta byxor, ta sig upp på toppen och knäppa de här (och nej, de sista är inte från toppen)

Nu tar vi oss norrut och in mot mitten på ön. Nästa stopp Uda Walawa (mer känt i familjen som Uddevalla-Robert).