Tillbaka i underbara Dolomiterna

Så for vi vidare till Italien och först Sirmione vid Gardasjön. Vi hade sett den fina fästningen och de gamla stadsdelarna och eftersom det låg på vägen kändes det bra. Om ni varit vid Gardasjön har ni kanske koll på vilken magnet Sirmione, vilket inte vi hade. Efter lite parkeringskaos fick vi till ett dopp, bra middag och en himla fin kvällspromenad i de vackra gamla kvarteren. På vägen vidare mot Dolomiterna tog vi också ett stopp vid den fascinerande kyrkan Madonna della Corona, som ligger högt upp inbyggd i en klippavsats.

I Dolomiterna startar vi i Kastelruth (Castelrotto). I de här krokarna har alla orter ett italienskt, ett tyskt och ett ladinskt namn, men jag använder endast ett av dem framöver. Kastelruth ligger överraskande vackert och har berget Schlern som en ”backdrop”. Det upptäckte vi först på plats och den första kvällspromenaden gav oss den här fina vyn.

Inte oväntat var det nya fantastiska vandringar planerade här och vi tog oss först upp på den högst belägna, gigantiska, alpina ängen Alpe di Siusi. Inledningsvis hade vi Schlern framför och bredvid oss, men efter en charkbrickelunch vred turen om mot nya vyer.

Hela Alpe di Siusi kryllar av olika leder, så man kan verkligen välja sin egen tur och det gör att man inte måste ha mängder med folk runtomkring sig. Men på vägen mot vårt slutmål, Saltria, upptäckte vi att vissa av våra planerade leder var avstängda. Så vi landade på 15,5 km den här dagen, vilket var en aning mer än planerat.

Vi behövde således en lugnare inledning på den andra dagen och tog en snirklig roadtrip till det höga passet Pordoi. Härifrån kan man vandra iväg år olika håll eller helt enkelt ta kabinbanan upp till Sass Pordoi (ca 3 000 m över havet). I sakta mak spatserade vi runt i en månliknande landskap och spanade ut i alla riktningar.

En annan anledning till den avslappnande dagen var att vi bestämt oss för att fånga solnedgången uppe på Alpe di Siusi. Utmaningen här ligger i att man inte får köra bil där uppe mellan 9 och 17 och därefter endast om man är gäst på något hotell. Vi behövde därför ta med middag, rulla upp vid 18 och vandra ungefär 4 km till den bästa platsen för att fånga solnedgången. Och samtidigt hoppas på att det faktiskt blev en solnedgång värd namnet. Så här blev resultatet…

Tredje dagen fick vi en förhållandevis medelmåttig vandring uppe vid Resciesa, där höjdpunkten var åsnan som plötsligt dök upp bakom oss för en selfie. Men även denna kväll tog vi en solnedgångsmiddag. På vägen fram mot den bildskönt belägna kyrkan St. Valentin mötte vi en turisttrött bonde som varnade med polisen om vi vandrade förbi de avspärrningar som fanns runt hans grödor. Vi försäkrade att vi inte hade sådana planer. Men vi förstod hur mycket som respektlösa fotografer ställer till det för lokalbefolkningen.

Den sista dagen här skulle vi återbesöka majestätiska Seceda, men för att inte upprepa oss helt valde vi att ta lokalbussen och kabinbanan till Col Raiser. Vi tog oss sedan runt i en slinga och beskådade det ena bergsmassiv mäktigare än det andra, för att efter en stigning på över 450 meter stå och häpna över Seceda igen.

Imorgon rullar vi vidare, men håller oss kvar i Dolomiterna. Så mot nya höjder…