I småknackigt väder rullade vi vidare till den svarta stranden Reynisfjara med sina vackra, klättringsbara basaltpelare.
Då vädret höll i sig bestämde vi oss middag vid kanyonen, vilket visade sig vara en briljant idé då vi inte hade många besökare runt oss under tiden. Å det var en makalös plats för en middag med linssoppa.
Dagen efter rullade vi norrut längs kusten mot Höfn. Längs vägen har man mängder med tillfällen att komma riktigt nära glaciären Vatnajökul, som är Europas största. Vi tog tre stopp och vid Jökulsarlon blev det som kyligast. Kanske hade de varma dagarna vi haft, fått glaciären att ”kalva” mer. För det låg mängder med gigantiska isblock i lagunen.
Första dagen i Höfn blev en dimmig och duggregnig vandring genom Hvannagil-dalen. Detta är en gömd pärla, men vi mötte ett par sällskap.
På grund av alltför många glaciärstopp, hade vi inte hunnit med kanjonen Múlagljúfur på vägen mot Höfn. Vi såg solchanser under eftermiddagen, så vi reste tillbaka söderut och jösses vilken fullträff det blev. Molnen särade på sig och vi fick se kanjonen på bäste sätt.
Nästa etapp tog oss upp längs ostkustens fjordar. Här finns kanske ingen särskild, stor sevärdhet, men det är en väldigt fin road trip. Men innan vi kom så långt tog vi en kort stopp vid fyren Hvalnes.
Slutmålet för dagen var gulliga byn Seyðisfjörður, som ligger nedbäddad längst in i en fjord i en dal. Här bodde vi två nätter på ett riktigt bra hostel (Hafaldan). Vädret såg lurigt ut för vår tid här, men efter en dimmig förmiddag hade åtminstone den norska prognosmakaren YR lovat att dimman skulle lätta framåt 13. Löftet infriades och efter en dimlunch lyftes dimridån och blottlade vattenfallet Hengifoss rödsvarta gryta.
Vi har ytterligare ett kort stopp längs kusten, men rullar därefter norrut.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar