Svavelos i Myvatn och dalarna i Tröllaskagi

Vårt sista stopp på ostkusten blev den lilla pärlan Bakkagerði. Byn verkar vara ett camping-Mecka för islänningarna själva. Här finns en camping som verkar sprida sig från det egentliga området ut på alla tänkbara tomter och husvagnar och tält står i placerade i ett underbart virr-varr. Här spejade vi efter puffins, badade utomhusspa-bad med havsutsikt där byns bryggeri också testades.

På vägen upp mot Myvatn stannade vi till vid kanjonen Stuðlagil, som är inramad av basaltpelare. Området upptäcktes rätt nyligen, när man valt att styra om vatten från floden till ett kraftverk. Vattnet sjönk då längs originalsträckningen och fram trädde detta.

Myvatn är känt för sina geotermiska områden, där Hverir sticker ut. Här luktar det knallpulverpicka och till och från sveper värmande ångmoln över en. Alla tänkbara ämnen spiller ut från marken och skapar fantastiska färgkombinationer.

Här finns också rester från inte alltför gamla vulkanutbrott. Det handlar om kratrar som fyllts med vatten, pseudokratrar (ser ut som kratrar, men är rester efter explosioner).

Vi fick ett par härliga dagar här uppe och rullade sedan vidare via svalare Husavik, Akureyri ut på halvön Tröllaskagi. Även detta är något av en dold pärla som många missar. Vi bodde i en dal som utgör förlängningen av fjorden Olafsfjörður. Det knackiga vädret gjorde inte så mycket när vi hade egen badtunna inomhus.

Dagen efter skulle vi utforska halvöns mysiga byar och dalar, men inledningen blev väl regnig, dimmig och trist.

Efter lunch valde halva gänget att ta en roadtrip i två vackra dalar och det blev dagens stora behållning. På mindre och mindre grusvägar rullade vi fram mot en glaciär, med smältvattnet slingrande vid sidan av vägen. Till slut tittade också solen fram och tredje bilden nedan är tagen från husets baksida.

Vi vaknade till solsken och rullade genom gårdagens gråa dalar i strålande sol. Lunchstoppet togs inte överraskande vid ett vattenfall (Rekjafoss) och vi landade till slut långt ut på vischan vid stranden längs ytterligare en fjord. Snabbt fixades mat och vi gick ut i duggregnet för att dels äta, dels leta sälar som området är känt för. Vi lyckades med bägge två.

Nästa etapp tar oss till västfjordarna.

Kanjoner, glaciärer och fjordar längs sydostkusten

Så hamnade vi vid kusten igen och denna gång inledde vi med området runt Vik. Här finns gulliga lunnefåglar (puffins), svarta stränder där scener från Game of thrones spelats in och den mäktiga kanjonen Fjaðrárgljúfur. Först besökte vi Dyrhólaey och lät kamerorna smattra för att fånga vyer och puffins.

I småknackigt väder rullade vi vidare till den svarta stranden Reynisfjara med sina vackra, klättringsbara basaltpelare.

Då vädret höll i sig bestämde vi oss middag vid kanyonen, vilket visade sig vara en briljant idé då vi inte hade många besökare runt oss under tiden. Å det var en makalös plats för en middag med linssoppa.

Dagen efter rullade vi norrut längs kusten mot Höfn. Längs vägen har man mängder med tillfällen att komma riktigt nära glaciären Vatnajökul, som är Europas största. Vi tog tre stopp och vid Jökulsarlon blev det som kyligast. Kanske hade de varma dagarna vi haft, fått glaciären att ”kalva” mer. För det låg mängder med gigantiska isblock i lagunen.

Första dagen i Höfn blev en dimmig och duggregnig vandring genom Hvannagil-dalen. Detta är en gömd pärla, men vi mötte ett par sällskap.

På grund av alltför många glaciärstopp, hade vi inte hunnit med kanjonen Múlagljúfur på vägen mot Höfn. Vi såg solchanser under eftermiddagen, så vi reste tillbaka söderut och jösses vilken fullträff det blev. Molnen särade på sig och vi fick se kanjonen på bäste sätt.

Nästa etapp tog oss upp längs ostkustens fjordar. Här finns kanske ingen särskild, stor sevärdhet, men det är en väldigt fin road trip. Men innan vi kom så långt tog vi en kort stopp vid fyren Hvalnes.

Slutmålet för dagen var gulliga byn Seyðisfjörður, som ligger nedbäddad längst in i en fjord i en dal. Här bodde vi två nätter på ett riktigt bra hostel (Hafaldan). Vädret såg lurigt ut för vår tid här, men efter en dimmig förmiddag hade åtminstone den norska prognosmakaren YR lovat att dimman skulle lätta framåt 13. Löftet infriades och efter en dimlunch lyftes dimridån och blottlade vattenfallet Hengifoss rödsvarta gryta.

Vi har ytterligare ett kort stopp längs kusten, men rullar därefter norrut.

Vulkaner och kulörer på höglandet

Innan hela gänget skulle samlas på The Highland Centre var det dags för ny road trip. Vi styrde norrut mot vulkanen Hekla och den vackra kratern Rauðaskál. Zoomar ni in på andra bilden nedan ser ni (någon annans) bil precis vid kraterns kant.

Vi for genom ett svart, nästan öde landskap tills vi befann oss vid kraterns fot. Till spänningen adderades att Hekla brukar ha utbrott vart 20-30 år och det var 25 år sedan. Att den ibland inte ger förvarningar förrän 30-45 minuter före utbrottet kryddade det lite till. Här tog vi lunch, innan vi drog oss vidare för att samla ligan.

Första dagen som fullständig grupp på sex personer, skulle kretsa runt olika vattenfall (Haifoss, Gjain och Sigöldugljúfur). Det var rejält skumpiga vägar som tog oss från plats till plats, men det var en bra uppvärmning inför det som komma skall.

De två sista solvarma dagarna här tillbringade vi i makalösa Landmannalaugar. Det är här man hittar Islands färggrannaste berg och varma källor som puffar svavelosande rök. Det var en dryg timmes skumpig bilresa hit, men oj vad det är värt resan. 

Vi började första dagens vandring genom en ravin, där vi snart såg berget Brennisteinsalda

 som skulle bestigas.

Vi travade genom lavafält och därefter började stigningen. Som vanligt när man tar sig upp på höjderna, så blir allt bara vackrare och vackrare med varje steg. Efter en lugn uppförd stod vi sen där med 360 graders utsikt.

Vi tog oss ned på baksidan av berget och gick längs en platå med hissnande vackra berg runt oss. Dagen avslutades för några med bad och för andra med ett stopp vid kratern Stutur.

Vår andra dag gick nere i dalarna och ravinerna och gav oss ett annat perspektiv på samma berg. Men några av oss kunde inte hålla oss på marken, utan kände oss tvingade att klättra upp åtminstone en bit. På vägen hem tog vi ett snabbstopp vid Bláhylur, där en klarblå sjö bildats i en krater.

Vi avslutade denna vända på höglandet med en riktigt road trip längs väg F208. Alla vägar med prefixet F kallas F-roads och här får man endast åka med fyrhjulsdrivna bilar och de innehåller ofta flodövergångar. Tack vare normala flöden fixades dessa galant, men vi valde att skippa avstickare som skulle kräva för knepiga övergångar.

Dagen inleddes med det fina väder vi vant med här uppe. Vi färdades genom landskap vars skönhet gjorde oss smått tårögda. Vägarna var också riktigt bra, så det blev en lättsam tur. Men ju längre in i landet och högre upp vi kom, desto tätare blev dimman och periodvis såg man bara 15-20 meter framåt. 

Framöver håller vi oss närmare kusten och kommer följa ostkusten norrut.