Island i miniatyr och rökpuffande, färgglada berg

Snæfellsnes beskrivs ofta som ett Island i miniatyr. På halvön finns glaciärer, lavaområden, berg, svarta, gyllene stränder och så vidare. Vi anlände i halv storm, så första kvällens höjdpunkt blev restaurangbesöket med ruskigt fin fisk. Dagen efter regnade till stora delar bort. Framåt kvällen skulle det ridas islandshästar, men en i sällskapet kände sig lite knackig så vi blev två på hästryggarna. Turen blev som en privattur då arrangören strulat till det, men det blev en fin tur.

På vägen hem såg det ut som att det kunde bli en solnedgång och jag hade en episk plats för det. Tyvärr försvann solen lite för tidigt ner bland molnen, men en ok bild blev det.

Vi fick dock en kanondag på Snæfellsnes därefter. Vi utforskade den södra kusten med ett sälstopp där en rätt stor koloni höll hus. Vi tog oss ut på klipporna en bra bit (utan att det störde sälarna så klart) och upptäckte lite för sent att högvattnet drog in. Av med skor och strumpor och så fick det bli fotbad och vadning.

Därefter väntade en fin kustpromenad mellan byarna Arnarstapi och Héllnar. Vi lunchade mitt bland lavaformationer och snart var det shorts-läge.

Under den bortregnade dagen hade vi kört igenom ett annat lavaområde, men eftersom det då inte var läge för drönaren så tog vi en repris på vägen hem. Riktigt läckert att köra mitt bland all stelnad lava.

Varannandagsvädret fortsatte, så på resan tillbaka mot höglandet blev det mest regn. Vi fick till ett stopp i turkosblåa Brúarfoss och ett bad i glödheta badet i vårt boende. Först efter en stund insåg vi att det fanns en slang med kallvattnet som kunde kyla det varma källvattnet.

Vår andra vända upp på höglandet gick till Kerlingarfjöll. Här finns både ett relativt flott hotell, men också campingstugor och plats för campare. Vi bodde en en av de triangelformade stugorna, där vi lätt nådde in i en fin dal.

Anledningen för de flesta att komma hit är Hveradalir, ett geotermiskt område. Sådana har vi stött på i Landmannalaugar och så Hverir i Myvatn, men detta är nog det vackraste. Det ryker och bubblar ur en stor mängd hål och området med färgglada berg är imponerande.

Vi påbörjade tillsammans en slinga mot toppen där vi fick till en fikapaus med vyer som denna.

Vi delade dock upp oss i två team, där ena gick hela loopen och andra gick tillbaka samma väg. För att slutföra loopen behövde man ta sig igenom decimeterdjup lera, som gick längs en höjd med branta sluttningar på båda sidor. Inte en njutning hela vägen.

Gick man tillbaka fick istället avsluta vandringen med en brant trappa utan räcken. Går man bara försiktigt är allt säkert och tryggt.

Motvilligt rörde vi oss härifrån, då det lite grann avslutade våra äventyr på Island. Vi belönade oss med varmt bad och god middag på hotellet.

Nu är vi i Reykjavik och vill avsluta med följande tips:
På Island ska man räkna soldagar, inte regndagar. En soldag finns det minst ett tillfälle när solen skapar tydliga skuggor. Med den inställningen har vi haft 34 soldagar av 35. Med någon annan inställning skulle vi nog inte varit så nöjda med vädret som vi nu är 😁

Längs kusten i västfjordarna

Längst upp i nordväst finner man en stor mängd fjordar, som går under det självklara namnet västfjordarna. Hela området har väsentligt färre turister, men det finns enstaka undantag. Vi valde att bo nere i sydväst och uppe i nordost för att kunna utforska så mycket som möjligt och en del av upplevelsen är de bilturer man tar längs kusten och ut och in i fjordarna. Men också över bergspassen mellan fjordarna.

Precis före vårt första boende i Birkimelur fanns en naturlig, het källa. Här var det vara att krypa ner i grytan i berget och landa i 38-39 gradig vatten. Surrealistiskt och underbart.

Morgonen därefter trotsade vi vädrets makter och rullade iväg till Latrabjarg. Utöver ett mäktigt kustlandskap häckar här en galet stor mängd sjöfåglar och däribland puffins. Vi kunde komma riktigt nära och eftersom de är rätt vana i människor så var de rätt obrydda.

Vi rullade dagen efter norrut och stannade först vid vattenfallet Dynjandi. Här lärde vi oss att kryssningsfartyg lägger till i närliggande fjordar och skeppar busslaster med främst amerikaner till detta vattenfall. Som tur var lämnade många när vi anlände. Zoomar ni in på bilden nedan kan ni nog se en mängd miniatyrer till människor.

Medan vi var här sprack himlen upp och den planerade lunchen var tänkt att intas på en riktigt fint belägen strand. Med 13-14 grader i luften var badet i det knappt 13-gradiga vattnet givet.

Vår dag uppe i de norra västfjordarna blev disig, men upp på en bergstopp skulle vi nog kunna ta oss ändå. Åtminstone för en lunchpicknick. Bakom byn Þingeyri ligger berget Sandafell, som bestigs via en enkel grusväg. Det blåste rejält, men vi hittade en läplats och där blev vi sittande ett tag.

Kvällen avslutades med bad i husets jacuzzi. Här i norr bodde vi i en liten by med namnet Súðavík. I badet hade vi mäktiga berg bakom oss och fjorden framför oss. Byn syns på bilden nedan.

Idag halverades så gruppen, då 3-veckorsgänget tog sig till Reykjavik för hemresa. Vi andra snurrar vidare och har nu hamnat på Snæfellsnes. Mer om det framöver…

Svavelos i Myvatn och dalarna i Tröllaskagi

Vårt sista stopp på ostkusten blev den lilla pärlan Bakkagerði. Byn verkar vara ett camping-Mecka för islänningarna själva. Här finns en camping som verkar sprida sig från det egentliga området ut på alla tänkbara tomter och husvagnar och tält står i placerade i ett underbart virr-varr. Här spejade vi efter puffins, badade utomhusspa-bad med havsutsikt där byns bryggeri också testades.

På vägen upp mot Myvatn stannade vi till vid kanjonen Stuðlagil, som är inramad av basaltpelare. Området upptäcktes rätt nyligen, när man valt att styra om vatten från floden till ett kraftverk. Vattnet sjönk då längs originalsträckningen och fram trädde detta.

Myvatn är känt för sina geotermiska områden, där Hverir sticker ut. Här luktar det knallpulverpicka och till och från sveper värmande ångmoln över en. Alla tänkbara ämnen spiller ut från marken och skapar fantastiska färgkombinationer.

Här finns också rester från inte alltför gamla vulkanutbrott. Det handlar om kratrar som fyllts med vatten, pseudokratrar (ser ut som kratrar, men är rester efter explosioner).

Vi fick ett par härliga dagar här uppe och rullade sedan vidare via svalare Husavik, Akureyri ut på halvön Tröllaskagi. Även detta är något av en dold pärla som många missar. Vi bodde i en dal som utgör förlängningen av fjorden Olafsfjörður. Det knackiga vädret gjorde inte så mycket när vi hade egen badtunna inomhus.

Dagen efter skulle vi utforska halvöns mysiga byar och dalar, men inledningen blev väl regnig, dimmig och trist.

Efter lunch valde halva gänget att ta en roadtrip i två vackra dalar och det blev dagens stora behållning. På mindre och mindre grusvägar rullade vi fram mot en glaciär, med smältvattnet slingrande vid sidan av vägen. Till slut tittade också solen fram och tredje bilden nedan är tagen från husets baksida.

Vi vaknade till solsken och rullade genom gårdagens gråa dalar i strålande sol. Lunchstoppet togs inte överraskande vid ett vattenfall (Rekjafoss) och vi landade till slut långt ut på vischan vid stranden längs ytterligare en fjord. Snabbt fixades mat och vi gick ut i duggregnet för att dels äta, dels leta sälar som området är känt för. Vi lyckades med bägge två.

Nästa etapp tar oss till västfjordarna.

Kanjoner, glaciärer och fjordar längs sydostkusten

Så hamnade vi vid kusten igen och denna gång inledde vi med området runt Vik. Här finns gulliga lunnefåglar (puffins), svarta stränder där scener från Game of thrones spelats in och den mäktiga kanjonen Fjaðrárgljúfur. Först besökte vi Dyrhólaey och lät kamerorna smattra för att fånga vyer och puffins.

I småknackigt väder rullade vi vidare till den svarta stranden Reynisfjara med sina vackra, klättringsbara basaltpelare.

Då vädret höll i sig bestämde vi oss middag vid kanyonen, vilket visade sig vara en briljant idé då vi inte hade många besökare runt oss under tiden. Å det var en makalös plats för en middag med linssoppa.

Dagen efter rullade vi norrut längs kusten mot Höfn. Längs vägen har man mängder med tillfällen att komma riktigt nära glaciären Vatnajökul, som är Europas största. Vi tog tre stopp och vid Jökulsarlon blev det som kyligast. Kanske hade de varma dagarna vi haft, fått glaciären att ”kalva” mer. För det låg mängder med gigantiska isblock i lagunen.

Första dagen i Höfn blev en dimmig och duggregnig vandring genom Hvannagil-dalen. Detta är en gömd pärla, men vi mötte ett par sällskap.

På grund av alltför många glaciärstopp, hade vi inte hunnit med kanjonen Múlagljúfur på vägen mot Höfn. Vi såg solchanser under eftermiddagen, så vi reste tillbaka söderut och jösses vilken fullträff det blev. Molnen särade på sig och vi fick se kanjonen på bäste sätt.

Nästa etapp tog oss upp längs ostkustens fjordar. Här finns kanske ingen särskild, stor sevärdhet, men det är en väldigt fin road trip. Men innan vi kom så långt tog vi en kort stopp vid fyren Hvalnes.

Slutmålet för dagen var gulliga byn Seyðisfjörður, som ligger nedbäddad längst in i en fjord i en dal. Här bodde vi två nätter på ett riktigt bra hostel (Hafaldan). Vädret såg lurigt ut för vår tid här, men efter en dimmig förmiddag hade åtminstone den norska prognosmakaren YR lovat att dimman skulle lätta framåt 13. Löftet infriades och efter en dimlunch lyftes dimridån och blottlade vattenfallet Hengifoss rödsvarta gryta.

Vi har ytterligare ett kort stopp längs kusten, men rullar därefter norrut.