På 2500 meter trivs vi som bäst

Det sista stoppet i Italien är Pozza di Fassa i Fassa-dalen. Här är det härliga 18-19 grader på morgonen, men fram emot lunch har temperaturen stigit till runt 30. Detta har fått oss att inse att höjder runt 2500 meter och uppåt är att föredra av flera anledningar. Förutom allt det vackra vi får se, stannar temperaturen på dryga tjugo däruppe. 

Resan hit var kort, så efter lite lugn på vårt mysiga Bed and breakfast, behövde vi en plan för en solnedgångsutflykt. Vi drog iväg med bilen, bara för att inse att biltrafik var förbjuden till vårt planerade mål. Vår värd gav oss då ett tips i chatten i Airbnb-appen. Det roliga är att denna chatt översätts automatiskt, så hennes tips blev att ta oss till ”smeksteget”. Efter att ha hittat originaltexten insåg vi att det var ’Passo Carezza” hon syftade till. Vi tog oss dock något längre till den ytterst lilla sjön Lago di Carezza och fick en himla fin solnedgång till den medtagna glassen.

Den första vandringen här började med kabinbanan upp till Col dei Rossi och vandrade sedan med glaciären Marmolada till höger, flera andra toppar åt vänster och dammen Lago di Fedaia långt där framme. Det blev ett lunchstopp vid en fint belägen ”rifugio” och därefter samma väg tillbaka. Tidigare har vi alltid strävat efter turer som går i en slinga, men man ser rätt olika saker på vägen ut jämfört med vägen tillbaka.

Dag två blev den enda vandring vi gjort här på lägre höjd, knappa 2000 meter. Värmen gjorde den till en av de svettigare, trots att den egentligen är väldigt enkel. Vi vandrade från San Pellegrino till Rifugio Fuciade, som låg i en ytterst liten, gammal by och blev något helt annat än våra andra turer.

För att parafrasera Ulf Lundell, en inställd vandring är också en vandring. Vi hade tänkt vandra från Sela Brunech till Rifugio San Nicolo, men när vi väl såg leden så backade vi. Den kändes helt enkelt lite för obehaglig. Snabbt planerade vi om och tog istället upp på ett par enklare toppar i området, som ändå gav hissnande vyer över både nya och bekanta berg.

Sista vandringen i Italien gick till Rifugio Vajolet, som ligger väldigt vackert högt upp på en klippavsats. Namnet ”Vajolet” kommer från berget Torri Vajolet, som nog är det mest berömda här i krokarna. För att ta sig upp till det krävs dock vandring av det mer avancerade slaget. För ovanlighetens skull var det två öppna sittlifter som tog oss upp och därefter inleddes en rätt trevlig skogspromenad med korta glimtar av de mäktiga bergen. Drygt halvvägs fick vi syn på en av byggnaderna som ligger på höjden vi skulle upp på.

Nu börjar vi rulla norrut, men tar bland annat ett stopp i Hallstatt.

Tillbaka i underbara Dolomiterna

Så for vi vidare till Italien och först Sirmione vid Gardasjön. Vi hade sett den fina fästningen och de gamla stadsdelarna och eftersom det låg på vägen kändes det bra. Om ni varit vid Gardasjön har ni kanske koll på vilken magnet Sirmione, vilket inte vi hade. Efter lite parkeringskaos fick vi till ett dopp, bra middag och en himla fin kvällspromenad i de vackra gamla kvarteren. På vägen vidare mot Dolomiterna tog vi också ett stopp vid den fascinerande kyrkan Madonna della Corona, som ligger högt upp inbyggd i en klippavsats.

I Dolomiterna startar vi i Kastelruth (Castelrotto). I de här krokarna har alla orter ett italienskt, ett tyskt och ett ladinskt namn, men jag använder endast ett av dem framöver. Kastelruth ligger överraskande vackert och har berget Schlern som en ”backdrop”. Det upptäckte vi först på plats och den första kvällspromenaden gav oss den här fina vyn.

Inte oväntat var det nya fantastiska vandringar planerade här och vi tog oss först upp på den högst belägna, gigantiska, alpina ängen Alpe di Siusi. Inledningsvis hade vi Schlern framför och bredvid oss, men efter en charkbrickelunch vred turen om mot nya vyer.

Hela Alpe di Siusi kryllar av olika leder, så man kan verkligen välja sin egen tur och det gör att man inte måste ha mängder med folk runtomkring sig. Men på vägen mot vårt slutmål, Saltria, upptäckte vi att vissa av våra planerade leder var avstängda. Så vi landade på 15,5 km den här dagen, vilket var en aning mer än planerat.

Vi behövde således en lugnare inledning på den andra dagen och tog en snirklig roadtrip till det höga passet Pordoi. Härifrån kan man vandra iväg år olika håll eller helt enkelt ta kabinbanan upp till Sass Pordoi (ca 3 000 m över havet). I sakta mak spatserade vi runt i en månliknande landskap och spanade ut i alla riktningar.

En annan anledning till den avslappnande dagen var att vi bestämt oss för att fånga solnedgången uppe på Alpe di Siusi. Utmaningen här ligger i att man inte får köra bil där uppe mellan 9 och 17 och därefter endast om man är gäst på något hotell. Vi behövde därför ta med middag, rulla upp vid 18 och vandra ungefär 4 km till den bästa platsen för att fånga solnedgången. Och samtidigt hoppas på att det faktiskt blev en solnedgång värd namnet. Så här blev resultatet…

Tredje dagen fick vi en förhållandevis medelmåttig vandring uppe vid Resciesa, där höjdpunkten var åsnan som plötsligt dök upp bakom oss för en selfie. Men även denna kväll tog vi en solnedgångsmiddag. På vägen fram mot den bildskönt belägna kyrkan St. Valentin mötte vi en turisttrött bonde som varnade med polisen om vi vandrade förbi de avspärrningar som fanns runt hans grödor. Vi försäkrade att vi inte hade sådana planer. Men vi förstod hur mycket som respektlösa fotografer ställer till det för lokalbefolkningen.

Den sista dagen här skulle vi återbesöka majestätiska Seceda, men för att inte upprepa oss helt valde vi att ta lokalbussen och kabinbanan till Col Raiser. Vi tog oss sedan runt i en slinga och beskådade det ena bergsmassiv mäktigare än det andra, för att efter en stigning på över 450 meter stå och häpna över Seceda igen.

Imorgon rullar vi vidare, men håller oss kvar i Dolomiterna. Så mot nya höjder…

Tre länder inuti Schweiz

Vi lämnade Grindelwald och Kristoffer och tog oss ungefär två timmar söderut till Grimentz. Nog visste vi att det fanns lite franskt inbäddat i Schweiz, men blev ändå lite överrumplade av att nu sa alla ”bon jour”, samt att alla skyltar och menyer var nu på franska. Det intressanta är att över bergen åt öster ligger Zermatt, där allt är på tyska igen. Ytterligare ett par timmar österut ligger Ticino och Vercascadalen, där plötsligt ”buon giorno” gäller, skyltar och menyer är nu på italienska. Schweiz är ett fascinerande land på många sätt.

Grimentz besökte vi tack vare de historiska delarna som denna lilla by har kvar. Första dagen gick åt att utforska dessa, samt att åka kabinbana till grannorten Zinal. En fin dag som också fungerade som lite återhämtning.

Den andra dagen tog vi vår mest vågade hike hittills. Det var mer exponerade avsnitt med en smal stig och branta sluttningar runt oss. Det var aldrig farligt, men så pass svindlande att det inte blev några bilder från just de avsnitten. Hiken tog oss runt en gigantisk damm med makalöst, turkost vatten och fram till Moiry-glaciären. Den var definitivt vacker nog för att balansera upp pirret vi känt under de mer spännande partierna.

Därefter bar det av mot det tyskare Zermatt. Det sägs att Zermatt är en bilfri stad, men det kryllar av elektrifierade små taxibilar, bussar och andra typer av transportfordon. Så ett rejält ”nja” på bilfriheten. Här finns det kända ”Toblerone-berget” Matterhorn. Var man än är i Zermatt och i på princip varje vandringsled så tornar Matterhorn upp sig. Berget är också det första och sista som nås av solens strålar, så man inser snabbt varför berget fått sin upphöjda status. Vi hade en fantastisk utsikt mot Matterhorn från vår balkong, så kvällarna tillbringades där.

Första dagen blev det en relativt lång tur. Vi skulle fånga Zermatt reflektion i sjön Riffelsee och ta oss hela vägen upp till toppen Gornergrat med tåg. Från toppen skulle vi sedan vandra nedåt i sakta mak. På vägen ser man mängder med glaciärer och Matterhorn syns som sagt nästan konstant. Vi trampade på ned till Riffelberg för lunch, fick där nya krafter och trampade därför vidare ner till Riffelalp. Sammanlagt blev nog turen ungefär 12 km med en fallhöjd på cirka 800 m. Den som gått ordentligt nerför, vet att det inte är någon barnlek det heller.

Andra dagen visade sig efter en stunds vandring bli nästan lika lång, men bara halva fallhöjden och lite mer uppåt. 5-seeweg är en tur som passerar fem små sjöar och flera trevliga värdshus. Tyvärr är det också en del partier som är lite av transportsträckor. Hade vi tagit denna hike först, hade vi nog blivit mer imponerande. Men den hade definitivt sina höjdpunkter. Visst nämnde jag att Matterhorn konstant är synlig?

Vi har nu landat i det mer italienska Lavertezzo i Vercascadalen i Ticino. Vi hade planer på att besöka den undersköna byn Foroglio, men efter ett nyligt oväder är delar av den dalen inte tillgängliga. Lavertezzo har blivit en Instagramkändis för sin ovanliga och mycket vackra bro, samt för de gamla husen som ligger exakt vid vårt hotell.

Den enda hela dag vi hade här tillbringade vi i de små byar som ligger i dalen. Det som går igen i dem alla är stenhusen med någon typ av skifferplattor som tak. Husen ligger tätt med trånga gränder där man kan söka svalka. Vi fick nu lite känning av medelhavshettan, då svalkan var välkommen. Den stora favoriten blev Corippo, som ligger isolerat högt uppe på ett berg. Det är knepigt att fånga de trånga gränderna nere på marken, så ni for hålla till godo med den här drönarbilden.

Imorgon lämnar vi Schweiz och beger oss mot nya bergstoppar i Dolomiterna. Utsikten från vår balkong här i Lavertezzo får avsluta den här delen av resan.

Mäktiga berg och makalös sjö Grindelwald

Så rullade vi vidare till Grindelwald, en by som ligger inbäddad mellan ett antal mäktiga berg på dryga 4000 m. De är också rejält branta, så man får lyfta blicken rejält för se ända upp.

Det som dragit ner helhetsupplevelsen här är att Kristoffer legat nedbäddad med något skit som satt sig på magen. Nu mot slutet har han mått något bättre och lyckats äta med viss aptit. Men han har missat det mesta av dagarna här.

Den första dagen tog vi oss upp till Allmendhubel via bil, kabinbana, tåg till Mürre. och slutligen en bergbana till toppen. Härifrån följde vi ”North face trail” ner till Gimmelwald. Första delen gick genom en underbar blomsterprakt och makalösa vyer.

När vi efter ett kort skogsparti kom ut på en öppen alpin äng, så dök en stor flock med kor upp. Det kändes som att de tyckte att vi inkräktade på deras mark. Men bilderna vi fick definierar väl Schweiz rätt bra.

När vi slutligen landade i Gimmelwald blev det mycket sen lunch och turen avslutades med en promenad genom den bildsköna dalen Lauterbrunnen,

Vår andra tur tog oss från Männlichen till Kleine Scheidegg, som är känd som den hike som ger bäst vyer för minst ansträngning. En fallhöjd på mindre än 200 meter över en sträcka på 4,5 km gör det till en väldigt behaglig vandring.

Turen avslutades med en ost- och charkbricka med utsikt över glaciär och Grindelwald.

Dag tre såg ut att bli den mest mulna. Vi tog dock chansning och tog kabinbanan upp till First för en vandring till sjön Bachalpsee. Utsikterna för en lyckad tur såg väl inte direkt lysande ut inledningsvis. Men efter 35 minuters vandring började det spricka upp en aning.

Väl fram vid sjön lyckades vi pricka in ett blått hål, som gav oss sol under hela fikastunden. Man ska kunna se en rejäl och spetsig topp bortom sjön, men den fick vi bara en 20-sekunders glimt av. Men kaffe och en ”näringsbar” gjorde detta til, en fin stund ändå,

Nära den lilla byn Kandersteg ligger sjön Oeschinen see. Man kan tro att en så liten by endast har en kabinbana, men gör man det kan man hamna uppe på Sunnbüel 3,5 timmar från tidigare nämnd sjö. Då får man helt enkelt åka ned och ta sig till rätt kabinbana. Skulle det hända någon av er, så kan jag garantera att det är värt krånglet att ändå sen vandra till andra sidan sjön.

Väl tillbaka var det dags för nytt höjdrekord för bad, nu på 1560 meter. Trots att detta onekligen är en glaciärsjö (se färgen på vattnet), så var det nog 16-17 grader varmt. 

Imorgon tar sig Kristoffer hemåt igen, medan vi andra rullar vidare till Grimentz.