Överdos av kultur och shopping i Anuradhapura och Colombo

Resdagen från Nilaveli blev lång, då vi planerat att ha två stopp på historiska och kulturellt viktiga platser. Först på agendan stod Sigiriya. Sigiriya var en stad som har historia tillbaks till år 200 f.k. Men de viktigaste delarna byggdes på 400-talet. Ett palats byggdes i en mindre stad i staden på den 300 m höga Klippan, som nu identifierat Sigiriya. Det är en hisnande och varm promenad till toppen.

Ytterligare en klättring väntade senare på dagen upp till klipptemplet i Dambulla. Vägen upp kantades av apor och försäljare. Där uppe ligger ett buddhistiskt tempel insprängt i en klippa.

Kulturchocken fortsatte dagen efter i den historiska staden Anuradhapura. Tempel, stupor och dagobor besöktes innan vi slutligen föll ner i poolen. Vi hade tur som besökte templet mitt i själva ceremonin och vår guide förde oss rakt in i den mässande folkmassan.

Vi har nu via tåg kommit till resans sista anhalt, Colombo. Det är en väsentligt mindre stad än Jakarta och klart mindre utvecklad än Singapore. Faktum är att delar av staden är en byggplats, då flera skyskrapor och områden med lägenheter och shoppingcenter just håller på att byggas. Endast ett fåtal av de gamla koloniala områden har rustats upp, men man anar att denna stad kommer ändras hastigt framöver. Efter promenad i området Fort, blev det shopping för hela slanten.

De två sista dagarna kan vi knappast ägna helt åt de marknadsområden som finns, men den exakta planen är inte riktigt lagd.

Sex dagar på isolerad strand i Nilaveli (och nya dykare)

Efter oordningen i Passikudah har vi tillbringat sex fantastiska dagar i en egen villa på Nilavelistranden. Huset är gigantiskt för oss fyra, då den lätt och ledigt rymmer tio personer. Den omges av en vacker trädgård (inte lätt i hettan som ibland stiger över 40 grader här). Direkt utanför tomten börjar stranden som än så länge endast har ett par enkla gästhus, så periodvis har vi flera hundra meter strand för oss själva,

Men innan vi går vidare, måste det avslöjas: vi är numera fyra certifierade dykare i familjen. Det började med att Amal ringde Pearl divers, som kom hit och pratade dykning med Kristoffer och Jocke. Men Andy (ägaren av Pearl divers) sålde in anpassade provdyk till både Sussi och Moa, som sedan inte behövde så lång betänketid. Tre eftermiddagar med pluggande, testfrågor och examen, samt fyra dyk senare hade de fixat det. Något dålig sikt i vattnet gör dock att det inte blivit särskilt bra bilder.

Villan ägs av en australisk holländare, men sköts av Amal och två andra lankeser. De är otroligt vänliga, hjälpsamma och Amal är ovanpå allt grym på mat. De har fixat smaskiga frukostar och tre middagar, men övriga måltider har vi antingen riggat själva eller främst ätit "på stan". En tuk-tuk till den något större orten Uppaveli, har bland annat tagit oss till en hinduisk, vegetarisk restaurant. Något av det godaste vi ätit i sommar, men maten intogs med hjälp av nanbröd och fingrarna. Inga bestick här inte.

De två sista middagarna intogs i trädgården och på stranden. Barbeque och levande eld. Kan nog kallas minnesvärt...

Till huset hör eller kommer också ekorrar, ödlor, kor (jo, vi har vallat ut kor från tomten), katter och framför allt hundar. På alla promenader får man sällskap och vid när vi kommer hem blir vi översvallande välkomna av Challie (Shelley, Tcherlie typ...).

Några av promenaderna har tagit några av oss till en gigantisk, naturlig damm (eller sjö) som är helt full med lotusblommor (stora näckrosor). Den täcker nog ett område som motsvarar 20-30 fotbollsplaner.

Imorgon måste vi tyvärr rulla vidare och nu drar vi oss österut igen. Nu mot Anuradhapura med stopp i fler av den s.k. kulturella triangeln.

Utan rum i Passikudah

Efter sex timmar i bil landade vi till slut i Passikudah på Sri Lankas östkust. Denna del av landet var under inbördeskriget isolerad och när återuppbyggnaden började slog tsunamin till här. Det är därför först de senaste åren som turister börjat hitta tillbaks och nu poppar det upp hotell efter hotell. 

Från början hade vi bokat ett mindre hotell, men strax innan vi for fick vi meddelandet att pga av dubbelbokning kunde de inte ta emot oss. Vi hittade då ett sprillans nytt hotell, Sunrise by Jetwing, som öppnats i april. När vi anländer uppdagas det rätt snart att de inte har rum till oss, trots att betalat via Hotels.com. Och fullbokat är det...

De skickar oss då över natten till ett sannolikt fem-stjärnigt hotell, så det går ingen direkt nöd på oss. Vi ska också få den första middagen gratis på det ursprungliga hotellet.

På morgonen hämtas vi tillbaks (något försenade) till vårt egentliga hotell, där vi får vänta en halvtimme på våra rum. Som ursäkt får vi dagens lunch gratis och här någonstans börjar vi förstå nackdelen med att boka ett hotell som är nystartat. Dock har det fungerat fint efter detta. Hotellet har en svensk General Manager som vi snackat med lite. Han for från Sverige 1986 och har kajkat runt i världen i hotellbranschen och finns efter 17 år i London nu på Sri Lanka sedan ett par år.

En av hotellets mer annorlunda fördelar är att det har Sri Lankas näst längst pool. 

Stranden är lång, men bjuder inte in till någon snorkling. Vi åkte ut med båt på en snorklingstripp, men sikten var bara aningens bättre än i en skål gröt. Korallen mår heller inte särskilt bra pga av trampande turistfötter.

Ni vet den där svalkande känslan av att kliva ned i havet och bara kort därefter känna att man skulle kunna ligga i hur länge som helst? Den svalkan finns inte här! Vi mätte upp 32 grader i havet, så ofta är poolen något svalare. Varje eftermiddag har det tornat upp sig blåsvarta moln och vi har sett blixtar och hört åskan. Oftast har det dock bara droppat lite grann över oss, men kontrasten mellan himlen, solljuset och vattnet är spektakulär. Se bara Moas bilder nedan.

Imorgon rullar vi norrut till Trincomalee eller egentligen till Nilaveli för fortsatt strandliv och förhoppningsvis snorkling och kanske dykning.

Teblad och rafting i Ella och Kandy

Cool country är inte så passande för en svensk, men Sri Lankas inre högland går under detta namn. Svalare javisst, men med sina 25 grader är det mest Moa som tycker att det blir svalt kvällstid. Vi startade från Odawalawe och tog oss högre och högre, via vattenfall och slingriga vägar till Ella (eller Elle). Ella är en mycket liten stad som är känd för sitt svindlande landskap och för att vara ena punkten i en av världens vackraste tågresor. 

Från vår balkong såg vi delar av Ella gap som är en djup dal mellan två maffiga höjder. Den ena höjden, Little Adams peak, tar man sig till hyfsat lätt och Sussi och Jocke tog sig an utmaningen. Moa stukade foten under en av våra strapatser (jo, på en spikrak väg med lite kant på asfalten) och Kristoffer höll henne sällskap.

Under vår dag i Ella hann vi också besöka en tefabrik, smyga runt bland teodlingarna och ta en promenad på rälsen vid Nine arches bridge. Vi hade luskat ut när tåget skulle komma och var där i god tid. Vid bron fanns fler, alla utrustade med kameror. Ett gäng satt på brons räcke dinglandes med benen, andra tog selfies mot tunneln vid brons ena ände. Det var första gången det faktiskt var lite spännande att vänta på att tåget skulle komma.

 

Så blev det tågresa Ella-Kandy. Första delen består av majestätiska landskap, andra delen av sval, tropisk regnskog, tredje delen oändliga, kulliga fält med teodlingar och slutligen lite transportsträcka. Vi åkte i tredje klass, vilket gav oss möjlighet att ha fönster och dörrar öppna. I andra vagnen satt ett lankesiskt sällskap som klappade och sjöng åtminstone 5,5 av de 7 timmarna. I varje tunnel tjöt fejkade skrämseltjut, vilket efter fem timmar började bli en gnutta tröttsamt. Men en oförglömlig resa på många sätt.

Kandy är en stor stad med över en miljon innevånare. Stadens stoltheter är templet där Buddhas tand finns och sjön som ligger mitt i centrum. Vi tillbringade dag 1 med att glida runt i stan och känna stämningen. Kvällen tillbringades delvis i tuk-tuk, då vi för middagen först skjutsades till fel hotell (Earl's Regent). Ny tur till systerhotellet (Earl's Regency) för att få i oss lite indisk mat.

Dag 2 inleddes med en 2-timmars bilfärd till Kithulgala, som är känt för rafting och andra äventyr. Vi hade bestämt oss white water rafting. Vi tog oss vilt paddlandes förbi forsar, gled långsamt med strömmen genom diset, såg strandområdet där Bron över floden Kwai spelades in och avslutade det hela med att utan båtar flyta runt i vattnet i den dimmiga djungeln.

Imorgon bär det av mot kusten igen, Passikudah väntar.