De klippiga bergen i Coron

Från Moalboal tog vi oss till Coron via en 3-timmars bilresa tillbaks till Cebu city och sen direktflyg till ön Busuanga. Här kommer en ny namngivningsproblematik från Filippinerna: På Busuanga ligger den största byn Coron City Proper och utanför denna ö ligger ön Coron Island. Vi bodde först tre nätter på huvudön. Första eftermiddagen hann vi ta en kort promenad i byn och hann ut på en ranglig bro (som faktiskt finns utmärkt på Google maps) och se en duglig solnedgång.

Nere i hamnen stötte vi på Arjay (alias Don) som vi började prata båtutflykt med. Han var så flexibel och trevlig att vi bokade en ”halvdags utflykt” och han lovad fixa med lunch, som för övrigt tillagades på den lilla båten och var mycket god.

Dagen efter såg rätt grå ut och det blev blandat väder hela dagen, men det vi fick se var allt annat än en besvikelse. Vi stannade på ett par ”coral gardens” och tog oss in i ett par lagunder för badstopp. Lagunerna är omgivna av höga, klippiga berg och är den främsta anledningen till varför vi fastnade för Coron. Den andra är förstås vattnet och hur fint bevarade korallerna är.

Vi var så nöjda så vi bokade direkt en heldag för nästa dag och Arjay lovade fixa fram dykgrejor, så att vi skulle kunna ta ett dykstopp under dagen. Han är själv dive master, men en benskada håller honom från dykandet fram till sommaren. Vi skulle själva få göra ett grunt dyk, vilket K och J testat tidigare. Pga anledning tvingades både J och K hoppa av på morgonen, så tjejerna fick en heldag själva. De tog sig till Pass island för lunch och hade massor med stopp för dyk och snorkling.

Tjejerna var inte hemma förrän vid 18:30, men J var så pass ok fram emot solnedgång så att det blev en klättring upp på berget som ligger precis bakom byn och inte var det ensamt där.

Så var det dags för resans höjdpunkt. Det är förstås riskabelt att ha så höga förväntningar på resans sista resmål, men Coron island har med råge stått upp för förväntningarna. Vi bor i två nätter i en husbåt i en skyddad lagun, omgivna av de svarta klippiga bergen. Den övre bilden visar husbåten som vi delar med fyra andra sällskap och den andra visar restaurangen. Det finns ett utpräglat eko-tänk vid dessa husbåtar. Självklart finns elektricitet via solceller och allt avloppsvatten tas om hand varje dag och körs in till huvudön. Vattnet i lagunen rengörs av en specialbåt varje dag och rummen har tvål och schampo som är nedbrytningsbart.

Många av de anställda kommer också ifrån den lokala stammen med ursprungsfilipinos.

Det finns kajaker och paddleboards att låna och några fina saker finns att se i närområdet. Vi fick till en tidig incheckning och hann med en kortare tur efter lunch.

Dag två startade tidigt, då vi ville ta oss till Twin lagoons före alla andra. Som namnet antyder är det två lagunder som sitter ihop och vid lågvatten kan man ta kajaken under en liten bro, för att ta sig mellan dem.

Vi hade fått tips om ett riktigt fint område med koraller, så vi tog därefter dit och blev nog snorklandes där i minst 45 minuter. Coron island inklusive vattnen utanför tillhör en stam av originalfilippinos. Det är personer från stammen som kontrollerar att korallreven inte trampas på och som eftersom de äger även dessa, så får man betala en liten slant för att få besöka lagunerna och reven. Men det är verkligen värt det.

Det tog emot rejält att lämna detta unika ställe, men det är ingenting att jämfört med det ”hejdå på ett halvår” vi tvingas ta imorgon. M drar vidare till Sydney, medan vi rullar hemåt och sen ses vi i Singapore i juli....

Canyoneering och sardiner i Moalboal

Att ta sig från Panglao till Moalboal kan göras på flera, mindre smidiga sätt. Vi valde att ta båten till Dumaguete, hoppade in i en taxi till bilfärjan i Sibulan och hade sen ordnat med transfer från Liloan på ön Cebu till hotellet. Lång dag, men allt flöt på fint.

Moalboal är lite av dykmeckat på ön Cebu, men en av de saker man bara ska se löser man med snorkling rätt ut från stranden. Det kallas för ”sardin run” och är ett gigantiskt stim med sardiner som oftast håller till precis där det grunda vattnet stupar ned i djupet. Vi drog självklart på oss cyklop och övrig utrustning och simmade ut. Stimmet rör sig i ett pulserande mönster som ibland skapar fantasieggande former. Oväntat kul upplevelse.

En annan typisk aktivitet i området är ”canyoneering”. Man börjar med en vandring från en bergstopp och kommer efter ca 30 minuter fram till en flod, som man sedan följer genom att vada och simma i. Det kryllar av mindre och större vattenfall, som ger möjlighet till naturliga vattenrutschbanor och en hel del hopp. Vi kan väl erkänna att vi skippade 10m och 12m-hoppet. Om Ks mage hållit ihop och han kunnat följa med, så kanske han testat...

Själva upplevelsen var förstklassig, men arrangemanget av ICanyon var mindre bra. De satte ihop en grupp på 35 gäster, som fick vänta på varandra för att få utrustning och skjutsas till toppen. Eftersom de bara hade en stor bil, så blev det flera vändor och en väntetid på toppen på knappt 30 minuter. Det sämsta var dock att, när vi vid 14:30 skulle få lunch, så hade de inte platser åt alla. Så då fick vi vänta på att de första skulle äta upp. Efter en kvarts väntan hade fortfarande inte alla de första fått mat och då bad vi om att bli skjutsade hem istället.

Så canyoneering ska man göra, men man ska säkerställa att gruppen är liten.

Stränderna i Moalboal är efter en tyfon på 80-talet inte mycket att hurra för. Det finns några bitar sandstrand, men de används mest av de som ska spana på sardiner eller solnedgången. Två fina solnedgångsstunder har vi fått, trots att det varit en del moln de dagar vi varit här.

Idag skulle vi ha genomfört två dyk, men en grön kycklingcurry fällde både S och J över toalettstolen större delen av natten. Så vi får nöja oss med en dag i sjuksängen och minnen av sardinstimmet och snorklingen. Barnen har precis servat med en smoothie, som kanske kan få upp oss på benen igen.

Imorgon bär det av till Palawan och specifikt ön Coron. Dessa dagar är tänkta att bli ett klimax av vår resa, men mer om detta i nästa inlägg.