På 2500 meter trivs vi som bäst

Det sista stoppet i Italien är Pozza di Fassa i Fassa-dalen. Här är det härliga 18-19 grader på morgonen, men fram emot lunch har temperaturen stigit till runt 30. Detta har fått oss att inse att höjder runt 2500 meter och uppåt är att föredra av flera anledningar. Förutom allt det vackra vi får se, stannar temperaturen på dryga tjugo däruppe. 

Resan hit var kort, så efter lite lugn på vårt mysiga Bed and breakfast, behövde vi en plan för en solnedgångsutflykt. Vi drog iväg med bilen, bara för att inse att biltrafik var förbjuden till vårt planerade mål. Vår värd gav oss då ett tips i chatten i Airbnb-appen. Det roliga är att denna chatt översätts automatiskt, så hennes tips blev att ta oss till ”smeksteget”. Efter att ha hittat originaltexten insåg vi att det var ’Passo Carezza” hon syftade till. Vi tog oss dock något längre till den ytterst lilla sjön Lago di Carezza och fick en himla fin solnedgång till den medtagna glassen.

Den första vandringen här började med kabinbanan upp till Col dei Rossi och vandrade sedan med glaciären Marmolada till höger, flera andra toppar åt vänster och dammen Lago di Fedaia långt där framme. Det blev ett lunchstopp vid en fint belägen ”rifugio” och därefter samma väg tillbaka. Tidigare har vi alltid strävat efter turer som går i en slinga, men man ser rätt olika saker på vägen ut jämfört med vägen tillbaka.

Dag två blev den enda vandring vi gjort här på lägre höjd, knappa 2000 meter. Värmen gjorde den till en av de svettigare, trots att den egentligen är väldigt enkel. Vi vandrade från San Pellegrino till Rifugio Fuciade, som låg i en ytterst liten, gammal by och blev något helt annat än våra andra turer.

För att parafrasera Ulf Lundell, en inställd vandring är också en vandring. Vi hade tänkt vandra från Sela Brunech till Rifugio San Nicolo, men när vi väl såg leden så backade vi. Den kändes helt enkelt lite för obehaglig. Snabbt planerade vi om och tog istället upp på ett par enklare toppar i området, som ändå gav hissnande vyer över både nya och bekanta berg.

Sista vandringen i Italien gick till Rifugio Vajolet, som ligger väldigt vackert högt upp på en klippavsats. Namnet ”Vajolet” kommer från berget Torri Vajolet, som nog är det mest berömda här i krokarna. För att ta sig upp till det krävs dock vandring av det mer avancerade slaget. För ovanlighetens skull var det två öppna sittlifter som tog oss upp och därefter inleddes en rätt trevlig skogspromenad med korta glimtar av de mäktiga bergen. Drygt halvvägs fick vi syn på en av byggnaderna som ligger på höjden vi skulle upp på.

Nu börjar vi rulla norrut, men tar bland annat ett stopp i Hallstatt.

Tillbaka i underbara Dolomiterna

Så for vi vidare till Italien och först Sirmione vid Gardasjön. Vi hade sett den fina fästningen och de gamla stadsdelarna och eftersom det låg på vägen kändes det bra. Om ni varit vid Gardasjön har ni kanske koll på vilken magnet Sirmione, vilket inte vi hade. Efter lite parkeringskaos fick vi till ett dopp, bra middag och en himla fin kvällspromenad i de vackra gamla kvarteren. På vägen vidare mot Dolomiterna tog vi också ett stopp vid den fascinerande kyrkan Madonna della Corona, som ligger högt upp inbyggd i en klippavsats.

I Dolomiterna startar vi i Kastelruth (Castelrotto). I de här krokarna har alla orter ett italienskt, ett tyskt och ett ladinskt namn, men jag använder endast ett av dem framöver. Kastelruth ligger överraskande vackert och har berget Schlern som en ”backdrop”. Det upptäckte vi först på plats och den första kvällspromenaden gav oss den här fina vyn.

Inte oväntat var det nya fantastiska vandringar planerade här och vi tog oss först upp på den högst belägna, gigantiska, alpina ängen Alpe di Siusi. Inledningsvis hade vi Schlern framför och bredvid oss, men efter en charkbrickelunch vred turen om mot nya vyer.

Hela Alpe di Siusi kryllar av olika leder, så man kan verkligen välja sin egen tur och det gör att man inte måste ha mängder med folk runtomkring sig. Men på vägen mot vårt slutmål, Saltria, upptäckte vi att vissa av våra planerade leder var avstängda. Så vi landade på 15,5 km den här dagen, vilket var en aning mer än planerat.

Vi behövde således en lugnare inledning på den andra dagen och tog en snirklig roadtrip till det höga passet Pordoi. Härifrån kan man vandra iväg år olika håll eller helt enkelt ta kabinbanan upp till Sass Pordoi (ca 3 000 m över havet). I sakta mak spatserade vi runt i en månliknande landskap och spanade ut i alla riktningar.

En annan anledning till den avslappnande dagen var att vi bestämt oss för att fånga solnedgången uppe på Alpe di Siusi. Utmaningen här ligger i att man inte får köra bil där uppe mellan 9 och 17 och därefter endast om man är gäst på något hotell. Vi behövde därför ta med middag, rulla upp vid 18 och vandra ungefär 4 km till den bästa platsen för att fånga solnedgången. Och samtidigt hoppas på att det faktiskt blev en solnedgång värd namnet. Så här blev resultatet…

Tredje dagen fick vi en förhållandevis medelmåttig vandring uppe vid Resciesa, där höjdpunkten var åsnan som plötsligt dök upp bakom oss för en selfie. Men även denna kväll tog vi en solnedgångsmiddag. På vägen fram mot den bildskönt belägna kyrkan St. Valentin mötte vi en turisttrött bonde som varnade med polisen om vi vandrade förbi de avspärrningar som fanns runt hans grödor. Vi försäkrade att vi inte hade sådana planer. Men vi förstod hur mycket som respektlösa fotografer ställer till det för lokalbefolkningen.

Den sista dagen här skulle vi återbesöka majestätiska Seceda, men för att inte upprepa oss helt valde vi att ta lokalbussen och kabinbanan till Col Raiser. Vi tog oss sedan runt i en slinga och beskådade det ena bergsmassiv mäktigare än det andra, för att efter en stigning på över 450 meter stå och häpna över Seceda igen.

Imorgon rullar vi vidare, men håller oss kvar i Dolomiterna. Så mot nya höjder…