Kontrastrika dagar på La Petit Kepa

I Ende tog vi flyget, via Kupang på västra Timor, till Alor. 45 minuter med taxi och en fem minuters resa i två traditionella indonesiska fiskebåtar och så befann vi oss på den lilla ön Kepa. På "resorten" har vi bott på det franska La Petit Kepa, som drivs av Cedric och Anne. Fem dagar i en av de två familjebungalowerna, även kallade "slotten" försvann på ett kick. Förutom dessa slott finns några enklare bungalows och ett par Bale-Bale (utan väggar). Resorten har ett tydligt Eco-tänk, så vatten kokas på ön, electriciteten kommer från solpaneler och toaletterna är helt manuella. Maten har mest bestått av fisk och grönsaker till Moas stora glädje. Enligt egen utsago har hon nu ätit fisk för hela året.

Alla sällskap här har åtminstone en person som dyker och vi har träffat en fascinerande sällskap. Den kanske 55-åriga bastanta italienska divan som alltid skämtar med alla och som alltid lyckas vara kvar längst vid varje dyk. Det brittiska paret som bott i Dubai sedan 1995 och bara reser på dykresor. Dive mastern med en irländsk och en sydafrikansk förälder, född i Zambia och senare uppvuxen på Australine. Och framför allt ett sällskap malajer och taiwaneser. Vi samtalade mest med den malaysiske pappan och dottern. Pappan var enormt beläst och hade koll på indonesisk historia och folkstammar. Han berättade bland annat bakgrunden till varför Nederländerna bytte Manhattan mot en indonesisk ö, som britterna ägde...

En av de festligaste sakerna gällde dock en kinesisk modern (stads-)tradition. Efter varje bröllop väntar middagen. Alla gäster sitter på plats och väntar på bröllopsparet. Spotlighen tänds och in träder paret till tonerna av musik. Ta-da-daa-daaaa, ta-da-da-da-daaa. Som ni alla gissat är den vanligaste musiken fanfaren från vår svenska "The final countdown".

Det marina livet här är makalöst. Från dykbåten har vi sett grodfisk, snorklandes och dykandes har vi sett magiska korallandskap och under dyken har riktigt fula fiskar setts.

Det finns en liten befolkning på ön, men det är glest mellan människorna både dagtid och kvällstid. Inför solnedgången har vi haft lågvatten de första dagarna. Stillsamt att vandra ut bland de pölar som uppstår och fånga solnedgången.

Vi har nu landat på resans sista delmål, huvudstaden Jakarta. Här blir det nog shopping, vattenland och möjligen en sväng ned till hamnen. 

 

Labuan Bajo till Moni via Flores Highway

Nu ska ni inte tro att Flores Highway är något som kan liknas vid en motorväg. Det är en väg som slingrar sig fram med mängder av kurvor och backar, så att en sträcka på kartan nästan blir dubbelt så lång som vägsträcka. Den första dagens höjdpunkter var en kalkstensgrotta, en traditionell by och spindelnätsrisfält. Tyvärr låg den traditionella byn en lång och riktigt risig väg från Flores Highway och den visade sig vara mer av en turistfälla/museum än en levande by. 

Risfälten i spindelnätsform var dock vackra, även om det mulnade på och började regna precis när vi var där.

Det kanske mest fascinerande med denna första dag var att vi faktiskt bodde på ett kloster i Ruteng som fungerade som hotell/vandrarhem och vaknade till nunnornas kör någonstans i fjärran.

Den andra dagen var mycket vackrare. Hisnande vyer och vakta risfält längs stora delar av vägen. Vi stannade längs vägen för att titta på och promenera sen stund runt en vacker sötvattenssjö. Vi övernattade i den mysiga staden Bajawa, som brottades med strömavbrott till och från under kvällen och natten. Men vi fick inledda middagen i ljuset från stearinljus, vilket inte är helt fel.

Den tredje dagen inleddes med bad i en varm källa. En rejält het vattenström (till höger i första bilden) blandades på denna plats med en kallvattenström (till vänster i bilden) och den perfekta blandningen blev badkarsvarmt vatten. Platsen var i princip helt naturlig (en liten fördämning för att höja vattennivån bara) och används flitigt av befolkningen i närheten. Direkt därefter promenerade vi runt i en riktigt traditionell by.

Vi for vidare till en strand som kryllade av färgade stenar (framför allt blåa och gröna). Eftersom området inte är skyddat på något sätt plockas stenarna och säljs vidare. Sannolikt kommer de färgade stenarna försvinna helt från stranden inom en inte alltför avlägsen framtid. I solnedgång färdades vi mot Moni mellan risfält och människor som ropade "Hello Mister" till oss alla "Cantik" till Moa och "Ganteng" till Kristoffer.

Sista dagen skulle inledas med soluppgång vid Kelimutu, men vädret gjorde att vi fick skjuta på besöket till efter frukost. Kelimutu består av tre sjöar som ligger i olika kratrar som hör till samma vulkan. Lite närsomhelst växlar dessa tre små sjöar färg, vilket ännu inte kan förklaras. Ibland har alla tre olika färg (Coca Cola, mörkgrön och ljust mintgrön), men ibland har de mer lika färger.

Kristoffer fick äntligen se sina apor så nu är han redo att åka hem... På vägen ned mot Ende fick vi se nya risfält och klättra över lite bambu-hängbroar.

Vår guide/förare har varit en skön kille med namnet Sipri Muda. Ska ni till Flores kan vi helt och fullt rekommendera honom. Han valde bra ställen att bo på och äta och kör dessa slingriga vägar på en mycket mjukt sätt.

Imorgon bär det av till Alor (eller egentligen den lilla ön Kepa) och där har vi periodvis åtkomst till internet, men hastigheten tillåter oss nog endast att kolla av mejlen. Nytt inlägg när vi landat i Jakarta.

Båtresa bland öarna i Komodo

Så har vi påbörjat vår aktivitetsspäckade vecka på Flores. Förra året var en av höjdpunkterna vår vecka på Kanawa, så vi tänkte klara av fler öar denna gång. Pulau Padar, Gili Laba, Kelor och Bidari stod på agendan. De två sista snorklade vi bara och de gjorde inget stort avtryck på oss, men de två första...

Vi startade från Labuan Bajo med en båt som Jocke bokat via en kontakt från Instagram. Rätt kul bara det. Båten var rätt enkel, men hade två hytter och en toalett och på sätt rymlig. På vägen ut var det helt stiltje så vi kunde sitta på båtens tak och spela musik. Efter knappt tre timmar anlände vi till Padar och en rejäl klättring startades. Var det värt det?

Efter bad och lunch tog vi oss vidare till Gili Laba. Klättringen var om möjligt tuffare och framför allt mer svindlande. Men läckert var det. Eftersom klättringen ned tog en stund fick vi ta oss ett kvällsdopp i mörker innan middagen.

Härligt med en natt ute i Komodo nationalpark, men sängarna lämnade lite att önska. Efter bananpannkakefrukost gjorde vi en av våra roligaste snorklingar på länge. I ett område på kanske 150 m lyckades vi få se sköldpadda, cuttlefish (bläckfiskvariant), sjöhäst, egendomlig långsmal firre och i princip alla de vanliga. Efter några stopp landade vi sedan i Labuan Bajo igen.

Imorgon rullar vi iväg på en 4-dagars bilresa över Flores. Hotellen har den driver/guide som vi anlitat bokat åt oss. Vi därför ingen aning om vi kommer åt internet under den perioden. Nytt inlägg kommer när vi har Wi-fi.

Under och precis ovanför ytan i Wakatobi

Sommaren är vindens årstid på Wakatobi och vinden är konstant sydostlig. Det gjorde det svårsnorklat på revet utanför oss. Vi har under vår tid här tagit en dyktur, en snorklingstripp och en båtresa till ön Hoga. På denna idylliska plats har vi varvat aktiviteter med rena slappardagar. Ofta har vi vandrat ut i lågvattnet, när det närmat sig solnedgång.

I fredags, när dykturen ägde rum, avslutades ramadan. Stora delar av den muslimska personalen ägnade då förmiddagen åt bön och förberedelser inför familjefester. Kristoffer och Jocke kunde därför bara genomföra ett dyk den dagen. Men kul som alltid var det, även om vattnet var svalare med sina ynkliga 27. Tur vi hade våtdräkt...

Snorklingen gjorde vi i ett område som kallas Colloseum och det var underbart orört. Många korallrev vi snorklat på är påverkade av fiskbombning eller mänskliga, trampande fötter, men inte det här. 

Så var det dags för dagsutflykten till ön Hoga. Vinden gjorde resan skumpig och rätt blött. Inte så att vi kapsejsade, men vågorna som slog upp mot båten räckte för att fukta oss rejält. Till Hoga kommer varje år ett antal, framför allt brittiska, studenter för att forska kring korallers tillväxt, fiskarters tålighet för temperaturskiftningar och annat som har direkt koppling till korallrevets biosystem. En amerikansk tjej, Bridget, som jobbar som dyk- och snorklingsguide på hotellet har tidigare undervisat i elva år på Hoga. Hon blev varmt välkomnad av framförallt barnen på ön när vi kom dit. Vi började med snorkling och två dyk precis utanför ön.

Därefter kom utflyktens höjdpunkt, vi skulle få besöka en "Baju village" på grannön till Hoga. Vi blev vänligt mottagna av byns barn, som också följde oss runt på vår vandring över gångbryggorna.

Vi var eniga om att bara denna rundvandring var värd den skumpiga färden dit. När det sedan mojnade under dagen, blev hemresan en ren njutning. 

Vi har precis lämnat Wakatobi och har ytterligare en övernattning i Makassar, för att imorgon ta oss vidare till Flores. Där väntar båt- och bilresor och sannolikt får vi upp nästa inlägg efter båtresan, sedan har vi har inte riktigt koll på hur det är med Wi-Fi på de olika hotellen på Flores. 

Wakatobi - Vid världens ände

På södra delen av Sulawesi ligger Makassar, en relativt modern stad med ny flygplats och stor hamn. Här mellanlandade vi på resan från Derawan. I trafikkaoset som verkar vara standard i alla större indonesiska städer tog vi oss till den restaurang som rankas högst på Tripadvisor. Garorica HOP är ett hamburgerställe som gör sin egen barbecuesås, bakar sina egna bröd och kakor. Efter en vecka med bara indonesiska rätter som varierat mellan ok och rätt gott lockade det rätt rejält. Stället hade bara 4-5 bord och vi var ensamma när vi var där. Är det bara turistande européer som äter burgare tro? Riktigt gott var det i alla fall.

Wakatobi är som Derawan egentligen en ögrupp. Den största ön heter Wangi Wangi och det är dit vi kommit. Tar man flyget från Makassar via ön Bau Bau till Wangi2 känns det som man kommit till världens ände. En ny flygplats står nästan klar, men det var charmigt att som några av de sista få använda den gamla (huset på övre bilden). Den nedre bilden visar bagagebandet.

Efter det enkla och relativt trånga boendet på Derawan, har vi det nu rymligt och med en restaurant som har en meny (!) känns det nästan lyxigt. Temperaturen är några under 30 (till skillnad mot de 34 vi hade sista dagarna på Derawan) och fläktar skönt, men vinden har gjort det omöjligt att snorkla hittills. Istället har vi läst, badat och promenerat längs den nästan folktomma stranden.

Utanför resorten ligger en kalkstensklippa, som man kan gå till vid lågvatten. Visst är det väl ett hjärta i klippan på den sista bilden? Vi gillar hursomhelst stället vi kommit till. 

Moa har varit magkrasslig ett antal dagar och sannolikt har tidiga morgnar och resor inte hjälpt till. Vi är nu kvar här i sex dagar och det lär vara tillräckligt för att hämta kraft igen.

Vi återkommer när vi hunnit snorkla, dyka och besöka en traditionell by på ön Hoga, som ligger bredvid Wangi2.