Segla på Senja

Senja dyker upp på fler och fler listor och nu senast i en artikel i National Geographic, som pekar ut Senja som toppresemålet i Norden. Ön har de läckra bergen som finns i Lofoten, men också mer fjälliknande områden. Det som det finns rätt lite av är sommardagar. Vi är trots allt längre norrut än vad Sverige når, så det borde kanske inte vara någon överraskning att Senja bara fick tre dagar med över 20 grader förra året.

Vi har bott i Mefjordvaer på norra Senja. På vägen hit passerade vi utsiktsplatsen i Bergsbotn och anlände åtminstone inte till regn.

För er som är seglingsintresserade kan jag direkt påpeka att Segla är ett berg, som förknippas med ön. De två mest kända vandringarna går antingen upp på Segla eller upp på Hesten, som ger en fantastisk utsikt över Segla. Första dagen tog vi oss så långt på Hesten, som vi ville/orkade/vågade. Den högra sidan av Segla störtar ca 600 m rakt ner i fjorden, så det svindlar härligt när man kommer upp. Vi trotsade vädrets makter (regn) och fick en väldigt fin lunch i uppehåll och nästan lä. På vägen ner började det klarna och vi fick sen de enda soltimmarna vi haft här.

Eftersom vinden redan den andra dagen skulle börja öka, så siktade vi in oss på saker att se som inte tog oss upp på några höjder. Valet blev Tungeneset, som är ett klippområde med en läcker bergsformation som bakgrund. Vi promenerade runt och for sedan vidare till Ersfjord där det blev fika utan bad. På kvällen la sig vinden och det blev riktigt fint, trots den gråmulna himlen.

De två sista dagarna eskalerade vindarna och regnet tilltog. Vi bet ihop och tog en kort tur den tredje dagen, men de flesta av oss vände tidigare än planerat. Sista dagen regnade det i princip konstant och med 26 m/s i byarna, så blev det här vår första innedag. Efter att ha tillbringat nästan fem veckor här i grannlandet, så får väl det ändå anses vara hyfsad tur med vädret.

Imorgon delas gänget upp då en tar sig till Göteborg och två andra till Stockholm. Fyra av oss bilar söderut och det blir tre riktigt långa dagar i bil, innan vi når hemmatrakter där vi förhoppningsvis möts av sol och värme.

I jakt på val, stränder och nya vyer i Andenes

I Norge finns ett antal särskilt vackra vägsträckor, som utnämnts till ”Nationella turistvägar”. Från Reine leder en upp längs kust och genom dalgångar och det är en ren njutning att färdas längs den. Ett par timmar norrut tog vi en avstickare ut till Henningsvaer som är en mysig kuststad, som blivit världskänd för sin fotbollsplan. Längst ut på en landtunga har den placerats och den får en väldigt vacker bakgrund i bergen.

När vi sen tog oss ut mot Andøy, så följde vi en annan turistväg. Inledningsvis är den lite kuperad och omgiven av berg. Här fick det bli lunchstopp, men därefter flackar landskapet ut. Här och var tornar enstaka berg rätt ut från slätterna och därför skiljer sig Andøy rätt mycket från Lofoten. Längst norrut ligger staden Andenes, där vi nu bott i tre dagar. Första kvällen var det otroligt stilla och framåt halv tolv, när solen gått ned, började himlen glöda i lila, rosa och blått.

Första dagen blev det en relativt enkel vandring till Høyvika beach. När vi hunnit gå i tio minuter började regnet vräka ner, så snabbt på med alla regnkläder vi hade. Men framåt skulle vi, för vi såg ju att det klarnade längre fram.

Väl framme var det vi och några enstaka personer till, som vandrade längs den vidsträckta stranden. Ovanför oss seglade en havsörn, bakom oss bräkte fåren och självklart badade vi trots endast 14-15 grader i luften.

Den mest kända vandringen i området är att ta sig upp på Måtinden. Andra dagen inleddes med knackigt väder, så vi valde att dra igång först vid 15-tiden. När vi kommit upp på den första toppen fick vi känna på rejäl vind, som fortsatte att följa oss hela vägen fram. Vi pratar nog en bit över 20 fröknar (förklaring till det begreppet får ske muntligt, men tolka det som meter per sekund). Turen går mestadels över öppna slätter, fast med fina vyer åt alla håll. Som tur var blåste det något mindre på högre höjd, så vi kunde ändå njuta av middag och utsikt.




De starka vindarna vi känt av störde våra planer sista dagen. Vår valsafari kunde inte åka den tid vi bokat, utan vi sattes på väntlista på turen 17:00. Om nu den skulle kunna lämna hamnen… 

I väntan på besked tog vi en sväng till den mycket långa, kritvita stranden i Bleik. Glimtar av solsken gjorde att vi fick se stranden i sommarformat, vilket självklart fick delar av sällskapet att slänga av sig kläderna för att njuta av det 14-15-gradiga vattnet.

En stund före tre fick vi beskedet att valsafarin skulle bli av. Det gungade en del på vägen ut, vilket fick en italienska att ta till påsen och ett tysk, ung tjej att storgråta av rädsla. Men t.o.m. Moa klarade av resan helt ok, så det var inte så illa. Fyra kaskeloter fick vi se vända upp stjärtfenan, innan de dök ner mot 1 000 m för att fylla på med mat. Mäktigt!

Imorgon rullar vi ännu längre norrut till Senja.